idiotenalt. titel: Idioten

Av någon anledning har det alltid funnits ett stort motstånd att ta itu med litteraturhistoriens ryska giganter: Tolstoj, Turgenjev och Dostojevskij. Varför Dickens och Austen alltid legat närmare tillhands i sugenhetslådan vet jag inte, kanske var det skolans litteraturlektioner som av någon anledning fick ryssarna att kännas som så svårtillgängliga.

Inte förrän jag såg Akira Kurosawas version av Dostojevskijs Idioten, Hakuchi, blev det av att åtminstone börja småknapra på en av litteraturhistoriens stora. Och inte smakade det så illa ändå. Större delen av genomlyssningen ska väl erkännas att den stora drivkraften är att jämföra vad Kurosawa gjort lika eller olika men framförallt den första delen om den Jesuslikt gode prins Mysjkin känns faktiskt av någon anledning väldigt Dickensk.

Kanske för att det är samma myllrande persongalleri, samma fixering hos karaktärerna vid status och pengar, att pengarna ofta kommer till karaktärerna i form av väntade eller oväntade arv eller den lika oväntade som torra humorn som glimtar till här och var.

Däremot är mycket av det som pågår i historien betydligt mer psykologiskt och symboltyngt än hos britten som fokuserade mer på människors hyckleri och sociala orättvisor. Dostojevskijs relationer känns kanske inte nödvändigtvis mer trovärdiga men är definitivt mer elaborerade och nyanserade. Kärlekstriangeln mellan den naivt uppriktige Mysjkin, den dystert ruvande och passionerade Rogozjin samt den lika olyckliga som befläckade Nastasia Filippovna är inget annat än fascinerande.

Så hur står sig Kurosawa mot förlagan då? Tja, redan från början är ju jämförelsen lite orättvis eftersom den japanske regissören aldrig fick chansen att göra den film han såg framför sig. Men på det stora hela måste jag säga att det stora flertalet av hans försök att översätta Dostsojevskijs text till rörliga bilder är mycket lyckade. Särskilt minns jag exempelvis scenen där Kameda och Akama får syn på Taekos porträtt i fönstret vid järnvägsstationen – den massiva påverkan blotta porträttet har på de två männen får man inte alls samma känsla för i boken.

Däremot får man en lite mer nyanserad bild av Mysjkin än av Kameda, vilket gör att hans känns mer som en riktig människa i boken och mindre som en stereotyp som ska spegla alla övriga karaktärers egenskaper eller tillkortakommanden.

Nu tog jag en genväg och lyssnade på en engelsk version (i översättning av Eva Martin från 1915) av del ett och två men det gav ändå så pass mycket mersmak att det inte är helt otroligt att jag någon gång sätter mig ned med hela härligheten. Idioten har härmed flyttat in i sugenhetslådan.

Librivoxkvalitet: De två delarna är alldeles föredömligt inläst av en och samma person. Pröva på du också!

Inget betyg ges, det skulle bara bli orättvist eftersom jag inte tagit mig igenom hela verket.

Annonser