alt. titel: Min pappa Toni Erdmann
Toni Erdmann. Filmen som överösts med europeiska filmpriser och Tysklands bidrag till den 89:e Oscarsgalan. Som fick stående ovationer i Cannes (efter och under visningen). En film med ”perfekt tajming och varm, syrlig humor” om distributören TriArt får säga det själv. Det kan ju bara inte vara dåligt. Eller?
Avslutningen på årets Malmö Filmdagar bjöd på 162 minuter av märklighet. Inte direkt dåligt men heller inte direkt begripligt. Jag kan helt enkelt inte komma på ett bättre epitet än ”märkligt”.
Winfried Conradi är en man som gillar att skämta med sin omgivning. Problemet är bara att hans ”humor” sällan är kompatibel med omgivningens. Ofta blir reaktionen konfunderade leenden och osäkra skockanden snarare än genuina skrattsalvor. Borträknat den närmaste familjen som tycks ha lärt sig att helt ignorera Winfrieds påfund. En dag inser han att relationen med dottern Ines inte är vad den borde vara och gör därför ett spontanbesök hos henne i Bukarest, dit hon flyttat för jobb på en konsultfirma.
Bondandet med Ines går väl så där med tanke på att Winfried, trots de bästa avsikter, ser till att i Ines ögon sabba det mesta hon lagt månader på att bygga upp i sin yrkesroll. Efter ett fåtal dagar skyfflar hon med lättnad (men givetvis också en hel del skuldkänslor) in pappan i en taxi med sikte på flygplatsen och hemfärd.
Men så lätt blir man inte av med Winfried Conradi och han invaderar nu gång efter annan Ines olika plattformar, såväl professionella som privata, iförd en syntetisk golvmoppsperuk och illasittande löständer.
Exakt vad pappan hoppas uppnå med detta förblir för min del oklart. Hade detta varit en genomsnittlig Hollywood-produktion hade historien utmynnat i att Winifred förhållit sig konsekvent till sin låtsasfigur ”Toni Erdmann”, vilken presenterar sig som en slags livsstil- eller businesscoach. På sitt buffliga och okonventionella sätt hade han sett till att hjälpa Ines med såväl jobb som privatliv så att allt hade ordnat sig till det bästa både för honom och henne på sant feel good-manér.
Men nu är Toni Erdmann mycket långt ifrån vare sig Hollywood eller någon slags feel good-genomsnittlighet och jag blir som sagt inte klok på vare sig filmen eller dess huvudpersoner. Skådespelarprestationerna går förvisso inte att klaga på, jag har ingen anledning att tvivla på vare sig Peter Simonischek eller Sandra Hüller. Problemet är att jag inte förstår dem, deras eventuella charm eller bevekelsegrunder. Filmen Toni Erdmann lobbar upp en jäkla massa bollar i luften men bryr sig sedan inte om att smasha på särskilt många av dem.
Exempelvis finns det händelser, scener och dialoger vilka tangerar mer allvarligt påtagliga ämnen som kvinnors roll i ett hårdkokt affärskonsultklimat, rumänsk fattigdom eller rovdriften i en global ekonomi, men de blir alla liggande utan åtgärd. Märkliga relationer finns det gott om men inte heller de får någon direkt utlösning (oh, you are in for a treat in that regard), utom möjligen den mellan far och dotter. Ines tycks inledningsvis pressad och stressad, på gränsen till deprimerad, och har väl mot slutet till viss del kommit ifrån den sinnesstämningen men jag förstår inte riktigt hur det gick till. Och så det största frågan av dem alla – hur, oh HUR, gick det egentligen med nakenfesten?!
Ska jag vara helt rättvis mot filmen behövde jag i och för sig inte titta på klockan särskilt många gånger under de många minutrarna. Toni Erdmann var lagomt begriplig och samtidigt tillräckligt märklig för att jag skulle behålla den ständiga undran ”vad sjutton ska hända nu?!” Men när alla dessa ignorerade bollar, ejakulationschampagne och en gestalt som mest av allt såg ut att vara resultatet av en vild natt mellan Marge Simpson och Chewbacca slutat rulla på duken gjorde de också det i mitt huvud. Den där märkligheten visade sig inte vara av något bestående värde. Även det…märkligt.
Alla som var med på Malmö filmdagar bänkade sig inför de många minutrarna. Carl tog del av märkligheterna i en helt annan stad (hur orimligt det nu än kan framstå…)
Fiffis filmtajm (publiceras lördagen den 1 oktober)
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord 
Ojojoj.
Wow.
Hmmm. ”Betänkepaus” i 5 minuter, jag måste samla mig…
Ok, detta var överraskande. Vad synd att du inte gillade filmen! Jag älskade den och då är det alltid trist att höra (läsa) att vänner inte gillat den alls. Men alla kan inte tycka lika! 🙂
För mig var filmen märkligt tydlig. Visst, vi fick ingen bakgrundshistoria vilket jag iofs älskade. Vi behöver inte veta exakt hur pappa och dotter varit innan, det finns mellan raderna. Det behövs inte för att kunna följa deras relation från punkt a till b, den resa som filmen tar oss.
Att beskriva en olycklig människa i en bisarr och absurd situation med bisarr och absurd humor tycker jag är glimrande. Sen såg jag slutet som märkligt sorgligt. Det verkade som att Ines hade vaknat upp ur sin känslomässiga koma och tagit sig bort från jobbet som så uppenbarligen förstörde henne. Men så den lilla kommentaren att hon börjat på McKinsey… Suck ur askan i elden… Sista scenen med kameran på Ines uttryckslösa ansikte… Värre än en skräckfilm! 🙂
Aha! För varje tes finns det såklart en anti-tes..och här kom den från dig. Intressant. Spektrat vidgas lite alltså. Dock ökar min nyfikenhet ännu mer såklart. Den här får man nog pussla in nånstans..
Och som vanligt…som fredagstraditionen bjuder…Ha en Trevlig Helg! 🙂
@Henke: Nå, om det är till någon tröst tycks jag ju vara ganska ensam i mitt…inte o-gillande, snarare indifferens. Nej, filmen talade egentligen inte till mig på någon nivå. Absurd och bisarr, visst, men blir inte det ganska ofta mer eller mindre humoristiskt (beroende på vilken form av humor man uppskattar förstås…)?
@Steffo: Haha, krävs ju rätt mycket pusslande för att få plats med den här 🙂 Trevlig helt tillbaka!
1,2,3,4,5,6,7,8,9,10.
Precis som Henke behövde jag ta en lite andningspaus och räkna till tio. 😉
Ja, det är väl bara att konstatera att vi tycker olika här. Jag tog med mig hur mycket som helst från filmen och det var mycket att fundera på, tänka tillbaka på scener.
Du nämner ignorerade bollarna som filmen lobbade upp utan att smasha på. För mig räckte det som filmen gjorde alldeles utmärkt men som vi redan konstaterat så tycker vi uppenbarligen olika.
@Jojjenito: But I’m addicted to closure, dammit!
Men det är ju världens trestegs-release på slutet! Nåväl, det vore väl inget mästerverk om alla tyckte om den. Det är väl så det fungerar?
Marge och Chewbacca är hur som helst en fantastisk observation.
@Carl: Det är väl mest lite trist — jag skulle förstås gärna gilla den lika mycket som ”alla andra”. Men det det var iofs ett trevligt sätt att se det på — min oförståelse är vad som gör Toni Erdmann till ett mästerverk. Du är snäll, du 🙂
Vilken frisk fläkt att läsa din text, otroligt skönt tycker jag och lite modigt att klämma till med en etta på en film som ”alla” gillar. Kanske kommer det dyka upp nåt spydigt blogginlägg nånstans där du hängs ut för att du inte har vett nog att ”förstå” filmen men då kan vi ta varandra i hand för det är sånt som kan hända när man skriver vad man tycker. (Ja….jag kanske ”förstod” just denna film liiiite mer än du men jag blev ju hånad för Dogtooth som också var unisont kritikerhyllad).
Det finns i vilket fall ingenting i filmen som fastnat nån längre stund hos mig annat än att jag kommer tänka efter två gånger innan jag äter en grön kaka. Eller en rosa. Ifall man skulle ta fel.
@Fiffi: Alltid trevligt att kunna erbjuda alternativa perspektiv 🙂 På ett sätt var det nog rätt bra att vi såg den redan nere i Malmö (annars hade jag nog inte sett den öht å andra sidan) för då fanns det ju ingen som helst press att man ”skulle” gilla den. Risken är nog stor att jag skulle ha tagit fram motorsågen modell ginormous om jag hade sett den nu, bara för att markera. Och det blir ju också lite orättvist. Ja, alltså, de där jävla kakorna…