toni-erdmannalt. titel: Min pappa Toni Erdmann

Toni Erdmann. Filmen som överösts med europeiska filmpriser och Tysklands bidrag till den 89:e Oscarsgalan. Som fick stående ovationer i Cannes (efter och under visningen). En film med ”perfekt tajming och varm, syrlig humor” om distributören TriArt får säga det själv. Det kan ju bara inte vara dåligt. Eller?

Avslutningen på årets Malmö Filmdagar bjöd på 162 minuter av märklighet. Inte direkt dåligt men heller inte direkt begripligt. Jag kan helt enkelt inte komma på ett bättre epitet än ”märkligt”.

Winfried Conradi är en man som gillar att skämta med sin omgivning. Problemet är bara att hans ”humor” sällan är kompatibel med omgivningens. Ofta blir reaktionen konfunderade leenden och osäkra skockanden snarare än genuina skrattsalvor. Borträknat den närmaste familjen som tycks ha lärt sig att helt ignorera Winfrieds påfund. En dag inser han att relationen med dottern Ines inte är vad den borde vara och gör därför ett spontanbesök hos henne i Bukarest, dit hon flyttat för jobb på en konsultfirma.

Bondandet med Ines går väl så där med tanke på att Winfried, trots de bästa avsikter, ser till att i Ines ögon sabba det mesta hon lagt månader på att bygga upp i sin yrkesroll. Efter ett fåtal dagar skyfflar hon med lättnad (men givetvis också en hel del skuldkänslor) in pappan i en taxi med sikte på flygplatsen och hemfärd.

Men så lätt blir man inte av med Winfried Conradi och han invaderar nu gång efter annan Ines olika plattformar, såväl professionella som privata, iförd en syntetisk golvmoppsperuk och illasittande löständer.

Exakt vad pappan hoppas uppnå med detta förblir för min del oklart. Hade detta varit en genomsnittlig Hollywood-produktion hade historien utmynnat i att Winifred förhållit sig konsekvent till sin låtsasfigur ”Toni Erdmann”, vilken presenterar sig som en slags livsstil- eller businesscoach. På sitt buffliga och okonventionella sätt hade han sett till att hjälpa Ines med såväl jobb som privatliv så att allt hade ordnat sig till det bästa både för honom och henne på sant feel good-manér.

Men nu är Toni Erdmann mycket långt ifrån vare sig Hollywood eller någon slags feel good-genomsnittlighet och jag blir som sagt inte klok på vare sig filmen eller dess huvudpersoner. Skådespelarprestationerna går förvisso inte att klaga på, jag har ingen anledning att tvivla på vare sig Peter Simonischek eller Sandra Hüller. Problemet är att jag inte förstår dem, deras eventuella charm eller bevekelsegrunder. Filmen Toni Erdmann lobbar upp en jäkla massa bollar i luften men bryr sig sedan inte om att smasha på särskilt många av dem.

Exempelvis finns det händelser, scener och dialoger vilka tangerar mer allvarligt påtagliga ämnen som kvinnors roll i ett hårdkokt affärskonsultklimat, rumänsk fattigdom eller rovdriften i en global ekonomi, men de blir alla liggande utan åtgärd. Märkliga relationer finns det gott om men inte heller de får någon direkt utlösning (oh, you are in for a treat in that regard), utom möjligen den mellan far och dotter. Ines tycks inledningsvis pressad och stressad, på gränsen till deprimerad, och har väl mot slutet till viss del kommit ifrån den sinnesstämningen men jag förstår inte riktigt hur det gick till. Och så det största frågan av dem alla – hur, oh HUR, gick det egentligen med nakenfesten?!

Ska jag vara helt rättvis mot filmen behövde jag i och för sig inte titta på klockan särskilt många gånger under de många minutrarna. Toni Erdmann var lagomt begriplig och samtidigt tillräckligt märklig för att jag skulle behålla den ständiga undran ”vad sjutton ska hända nu?!” Men när alla dessa ignorerade bollar, ejakulationschampagne och en gestalt som mest av allt såg ut att vara resultatet av en vild natt mellan Marge Simpson och Chewbacca slutat rulla på duken gjorde de också det i mitt huvud. Den där märkligheten visade sig inte vara av något bestående värde. Även det…märkligt.

star_full 2star_half_full

Malmo_Filmdagar_2016_crop_100Alla som var med på Malmö filmdagar bänkade sig inför de många minutrarna. Carl tog del av märkligheterna i en helt annan stad (hur orimligt det nu än kan framstå…)
Fiffis filmtajm (publiceras lördagen den 1 oktober)
Jojjenito
Fripps filmrevyer

Annonser