You are currently browsing the tag archive for the ‘Cannes’ tag.
alt. titel: Shoplifters
Ska man vinna fina priser på fina filmfestivaler ska man tydligen heta Hirokazu Kore-eda. Redan 1995 fick regissören och manusförfattaren pris vid Venedigs filmfestival för sin debutfilm, Maboroshi no hikari. Och sedan har det rullat på med någon utmärkelse nästan varje eller vartannat år, gärna i Cannes. Shoplifters har en nominerings- och vinstlista längre än min arm och var givetvis Japans bidrag till ”Best foreign language” vid den senaste Oscarsgalan.
alt. titel: Min pappa Toni Erdmann
Toni Erdmann. Filmen som överösts med europeiska filmpriser och Tysklands bidrag till den 89:e Oscarsgalan. Som fick stående ovationer i Cannes (efter och under visningen). En film med ”perfekt tajming och varm, syrlig humor” om distributören TriArt får säga det själv. Det kan ju bara inte vara dåligt. Eller?
Om man nu skulle tycka att franske regissören Jacques Audiard verkar vara en pretentiös jävel som gör svåra filmer kan man alltid trösta sig med att han uppenbarligen tyckte att det var världens grej att få motta guldpalmen i Cannes av Joel och Ethan Coen. Och de gör ju inte särskilt svåra filmer.
alt.titel: H.P. Lovecraft’s Dagon
Det är ju inte helt ovanligt att folk sliter livet ur sig på jobbet för att tjäna ihop tillräckligt med pengar för att kunna sluta jobba. Men det där med att sluta är inte alltid så enkelt. Fråga bara Paul Marsh flickvän Barbara som ser sig tvingad att langa Pauls kära dator i havet utanför Spaniens kust.
alt. titel: Den tyske läkaren, The German Doctor
Femton år efter andra världskrigets slut, 1960, anlände Mossadagenten Isser Harel till Buenos Aires. Eftersom Argentina generellt inte biföll ansökningar om utlämnande av medborgare (oavsett anklagelser om tidigare krigsbrott) hade premiärminister David Ben-Gurion godkänt att Harel och hans team istället skulle tillfångata sitt tilltänka byte i hemlighet.
Brian Sweeny Fitzgerald, irländaren som hyser en förbluffande likhet med Klaus Kinski och dessutom pratar felfri tyska, bor i en liten avsides bystad längs med den peruanska delen av Amazonfloden. Orten Iquitos håller på att arbeta sig upp här i världen tack var den extremt lönande gummiindustrin och Fitzcarraldo, som Brian kallas i vardagstal, anser att det är dags att utrusta byhåla med lite äkta kultur.
Året är 1927 och livet leker i drömfabriken Hollywood. Stjärnan med största strålglansen är George Valentin, uppbackad av sin trogna jycke. Alla kvinnor vill ha honom, alla män vill vara som han – stilig, glamorös och sorglös.
Kanske var det för att det blev mycket nymfomaniprat på senaste filmspanarträffen, men när temat ”Överdrift” deklarerades gick mina tankar omgående till Nymphomaniac. Jag menar, var är mer överdrivet än en femtimmarsfilm? En femtimmarsfilm som dessutom låtit tala om sig i samma ordalag som en porrfilm, en erogen zon som bolaget Zentropa redan varit inne och pillat på med filmer som Pink Prison och All About Anna.
Även regissör Lars von Trier själv torde kunna passa väl in i ett överdriftstema, både vad gäller filmskapande och person. Å ena sidan har vi som sagt Nymphomaniac, å andra hans inspel med Dogme 95 där överdriften gick åt andra hållet. Minimalistiskt, avskalat och realistiskt var ledorden. Ledord vid det här laget torde kunna sägas vara ganska så övergivna av von Trier själv.
alt. titel: Tom at the Farm
I Priscilla inser de tre queera huvudpersonerna att även om storstaden ibland kan kännas överjävlig länder den ändå någon form av skydd och trygget, jämfört med den inskränkta bonnvischan. Det är kanske någon som Tom borde ha haft i åtanke när han far iväg från Montreal och jobbet på reklambyrån för att bevista pojkvännen Guillaumes begravning.
För ute på bonnlandet vet nämligen inte mamma Agathe om att hennes som var bög och Tom tvingas låtsas att han bara var en vanlig kompis. Brodern Francis är dock mer medveten om Guillaumes läggning men vill att Tom fortsätter med charaderna för moderns skull. Skulle Tom ha några invändningar tvekar Francis inte att backa upp sina krav med lite fysisk handlingskraft.
Eftersom Ring-trilogin nådde sådana fantastiska höjder och redan blivit odödliga klassiker (nå, odödligheten kanske vi får avvakta med att avgöra) känns det ibland som om man nästan glömmer bort att Peter Jackson (numera Sir, icke att förglömma) gjorde filmer innan De Tre (även om han blev mycket imponerad av den animerade 70-talsversionen). Riktigt bra filmer, men egentligen kanske ingen av en kaliber som antydde vad som komma skulle. Desto mer imponerande får man lov att erkänna.
That’s what HE said!