You are currently browsing the tag archive for the ‘Cannes’ tag.
alt. titel: Kwaidan, Kwaidan – Storie di fantasmi
I min text om Mario Bavas episodfilm Black Sabbath misstänkte jag helt fräckt att regissören verkade vilja ta med sig färgfilmen hem efter varje dags inspelning och göra onämnbara saker med den. Efter titten på Kaidan misstänker jag lika fräckt att japanen Masaki Kobayashi sannolikt gärna skulle göra Bava sällskap. Både det närmast lustfyllda förhållandet till mättade färger i alla möjliga olika uppsättningar samt en otvetydig studiokänsla gör att Kaidan påminner mig en hel del om Black Sabbath.
Fast här snackar vi i och för sig inte over the top italienska vampyrhistorier med Boris Karloff utan japanska, traditionella spökhistorier (som förvisso inte behöver vara mindre over the top för det). Fyra stycken allt som allt. Kaidan betyder bokstavligt talat ”spökhistoria” och alla fyra nedtecknades av den japaniserade grek-irländaren Patrick Lafcadio Hearn. Hearn kom till Japan 1890, tog sig en hustru, namnet Koizumi Yakumo, blev buddist och stannade i landet till sin död 1904 där han gjorde stora insatser för att förmedla en dittills nästan okänd kultur till en västerländsk publik. Däribland alltså spökhistorier.
Först ut är berättelsen om en samuraj som efter många år (och giftermål på annat håll) återvänder till sin försmådda ex-hustru i Kyoto. Därefter handlar det om en skogshuggare som under en snöstorm blir skonad av en Yuki-onna eller snökvinna på villkor att han inte får berätta om det för någon levande själ. Sedan får vi träffa den blinde tempeltjänaren Hoichi, vilken spelar och sjunger så vackert att den förintade Heike-klanen kommer och hämtar honom om natten för att få höra balladen om ett stort sjöslag 1185. Och så avslutas alltihopa med en liten rumphuggen och oavslutad sak om tjänaren Kannai som tar det olyckliga beslutet att tömma en skål med te i vilken har ser spegelbilden av en man.
Tja, jag vet inte, jag… Kaidan verkar ha sopat banan med konkurrenterna i Cannes och var var nominerad till en Oscars-gubbe för bästa utländska film. Roger Ebert ska ha kallat den ”among the most beautiful films I’ve seen”. Och ja, jag kan absolut hålla med om det visuella – Kaidan är en fenomenalt vacker film, inte minst färgmässigt. Mest fastnade jag för den surrealistiskt målade himlen som syns i bakgrunden till berättelsen om skogshuggaren och snökvinnan. Under snöstormen är den illande blå och fylld med vad som torde kunna liknas vid ögon som vore de målade av van Gogh. Senare har den fått en blodröd mättnad som skapar en märklig stämning där den syns mot bakgrunden av en övertydlig studio-skog.
Men skönhet räcker tyvärr inte hur långt som helst i det här fallet. Kaidan är tre jävla timmar lång. Det är alldeles för mycket tid att spendera på utdragna scenen som inte leder någonvart samt spökhistorier som både är välbekanta till sin struktur och i flera fall dessutom avslöjar hela mysteriet i sin titel. Den första berättelsen är betitlad ”Det svarta håret” och även om jag gillar konceptet med ett mordiskt spökhår som tar hämnd på svikar-maken, blir utförandet alldeles för teatraliskt (men tack för bekräftelsen av att det är något olycksbådande med långt, svart kvinnohår i den japanska kulturen).
Så fort skogshuggaren i ”Kvinnan i snön” träffar på sin blivande maka i skogen råder det ingen större tvekan om vem hon egentligen är. Och även om det inte var helt uppenbart hur ”Öronlöse Hoichi” skulle utspelas rådde det knappast någon soäkerhet om hur den skulle sluta. Just den här historien uppfattade jag som filmens längsta, men det kan också ha berott på att den inleddes med ett evighetslångt parti där en gäll röst tävlar i klagosång med ett stränginstrument och sjunger balladen om sjöslaget vid Dannoura. Det hela blir inte mindre segt av att publiken så att säga får se hela historien i tre olika versioner: vyer av tavlor som avbildar slaget, sången och så en slags dramatisering i vad som mest av allt liknar en plaskdamm.
Den sista berättelsen är i och för sig barmhärtigt kort och binder också ihop alla fyra berättelserna på ett ganska elegant sätt i det att vi exempelvis får en förklaring till den omnipotenta berättarrösten som följt med oss hela tiden.
Kaidans bildspråk var närmast magnetiskt och filmen bjuder på en märklig ljudbild som skapar en ganska obehaglig stämning. Men historierna i sig och själva framförandet funkade väldigt dåligt för min del. Inte en film jag kommer att leta land och rike runt efter i en luxuös samlarutgåva i 4K-upplösning om vi säger så.
alt. titel: Shoplifters
Ska man vinna fina priser på fina filmfestivaler ska man tydligen heta Hirokazu Kore-eda. Redan 1995 fick regissören och manusförfattaren pris vid Venedigs filmfestival för sin debutfilm, Maboroshi no hikari. Och sedan har det rullat på med någon utmärkelse nästan varje eller vartannat år, gärna i Cannes. Shoplifters har en nominerings- och vinstlista längre än min arm och var givetvis Japans bidrag till ”Best foreign language” vid den senaste Oscarsgalan.
alt. titel: Min pappa Toni Erdmann
Toni Erdmann. Filmen som överösts med europeiska filmpriser och Tysklands bidrag till den 89:e Oscarsgalan. Som fick stående ovationer i Cannes (efter och under visningen). En film med ”perfekt tajming och varm, syrlig humor” om distributören TriArt får säga det själv. Det kan ju bara inte vara dåligt. Eller?
Om man nu skulle tycka att franske regissören Jacques Audiard verkar vara en pretentiös jävel som gör svåra filmer kan man alltid trösta sig med att han uppenbarligen tyckte att det var världens grej att få motta guldpalmen i Cannes av Joel och Ethan Coen. Och de gör ju inte särskilt svåra filmer.
alt.titel: H.P. Lovecraft’s Dagon
Det är ju inte helt ovanligt att folk sliter livet ur sig på jobbet för att tjäna ihop tillräckligt med pengar för att kunna sluta jobba. Men det där med att sluta är inte alltid så enkelt. Fråga bara Paul Marsh flickvän Barbara som ser sig tvingad att langa Pauls kära dator i havet utanför Spaniens kust.
alt. titel: Den tyske läkaren, The German Doctor
Femton år efter andra världskrigets slut, 1960, anlände Mossadagenten Isser Harel till Buenos Aires. Eftersom Argentina generellt inte biföll ansökningar om utlämnande av medborgare (oavsett anklagelser om tidigare krigsbrott) hade premiärminister David Ben-Gurion godkänt att Harel och hans team istället skulle tillfångata sitt tilltänka byte i hemlighet.
Brian Sweeny Fitzgerald, irländaren som hyser en förbluffande likhet med Klaus Kinski och dessutom pratar felfri tyska, bor i en liten avsides bystad längs med den peruanska delen av Amazonfloden. Orten Iquitos håller på att arbeta sig upp här i världen tack var den extremt lönande gummiindustrin och Fitzcarraldo, som Brian kallas i vardagstal, anser att det är dags att utrusta byhåla med lite äkta kultur.
Året är 1927 och livet leker i drömfabriken Hollywood. Stjärnan med största strålglansen är George Valentin, uppbackad av sin trogna jycke. Alla kvinnor vill ha honom, alla män vill vara som han – stilig, glamorös och sorglös.
Kanske var det för att det blev mycket nymfomaniprat på senaste filmspanarträffen, men när temat ”Överdrift” deklarerades gick mina tankar omgående till Nymphomaniac. Jag menar, var är mer överdrivet än en femtimmarsfilm? En femtimmarsfilm som dessutom låtit tala om sig i samma ordalag som en porrfilm, en erogen zon som bolaget Zentropa redan varit inne och pillat på med filmer som Pink Prison och All About Anna.
Även regissör Lars von Trier själv torde kunna passa väl in i ett överdriftstema, både vad gäller filmskapande och person. Å ena sidan har vi som sagt Nymphomaniac, å andra hans inspel med Dogme 95 där överdriften gick åt andra hållet. Minimalistiskt, avskalat och realistiskt var ledorden. Ledord vid det här laget torde kunna sägas vara ganska så övergivna av von Trier själv.
alt. titel: Tom at the Farm
I Priscilla inser de tre queera huvudpersonerna att även om storstaden ibland kan kännas överjävlig länder den ändå någon form av skydd och trygget, jämfört med den inskränkta bonnvischan. Det är kanske någon som Tom borde ha haft i åtanke när han far iväg från Montreal och jobbet på reklambyrån för att bevista pojkvännen Guillaumes begravning.
För ute på bonnlandet vet nämligen inte mamma Agathe om att hennes som var bög och Tom tvingas låtsas att han bara var en vanlig kompis. Brodern Francis är dock mer medveten om Guillaumes läggning men vill att Tom fortsätter med charaderna för moderns skull. Skulle Tom ha några invändningar tvekar Francis inte att backa upp sina krav med lite fysisk handlingskraft.
That’s what HE said!