Creed (2015)

I den grekiska mytologin har Apollon och Adonis inte mycket mer gemensamt än att de bägge var vackra män. Adonis var till och med så överjordiskt vacker att gudinnorna Afrodite och Persefone slogs om honom.

Men inom boxnings(film)världens trosbekännelse är Apollo Fadern, Adonis Sonen och Rocky Balboa torde väl i så fall vara Den helige ande. Rocky blir nämligen uppsökt av Apollo Creeds utomäktenskaplige son Adonis (som vist nog oftast går under smeknamnet Donnie) eftersom han vill boxas precis som sin pappa. Efter lite motvilligt hummande går (förstås) Rocky med på att träna ungtuppen som (förstås) innan filmens slut har fått en chans att gå sitt livs match mot den brittiske flåbusen ”Pretty” Ricky Conlan.

För första gången sedan Rocky-serien drog igång är det inte Sylvester Stallone själv som skrivit manus. Å andra sidan gör det ingen större skillnad eftersom regissören Ryan Coogler och medmanusförfattaren Aaron Covington plitat ned en rätt välbekant sport-underdog-historia. Givetvis komplett med träningsmontage (inget träningsmontage, ingen Riktig Sportfilm). Adonis är ung och hetsig, gör några missar, förlorar tron på sig själv men triumferar i slutänden (om än inte nödvändigtvis i ringen). Parallellt ska det förstås också finnas en liten kärlekshistoria där tjejen den här gången inte är ett blygt djurbutiksbiträde utan en musikalisk granne till Adonis.

På ett sätt är Creed lite överraskande i sin historia genom att vara förhållandevis konfliktlös. Den stora fajten rasar inte mellan två män i ringen utan inom Adonis – vem är han egentligen? Ska han kunna bli något mer än ”bara” Apollo Creeds son, något som förstås inte blir lättare av att han försöker slå sig (heh…) fram inom samma sport som fadern en gång utövade. Hur ska han kunna få respekt för sina egna prestationer och meriter när de aldrig riktigt ses som hans egna? I det här avseendet är filmen något ambivalent men samtidigt onödigt övertydlig, särskilt i en scen. Vi serveras inte bara en lämplig flashback till en av Carl Weathers prestationer i de tidigare Rocky-filmerna utan också någon som kommenterar att det tycks som om Adonis är besatt av sin fars ande.

Jag tyckte rätt bra om både Cooglers tidigare Fruitvale Station (som även den i och för sig innehöll ett antal lite väl övertydliga scener) och Michael B. Jordans insats i den. Jag tror samme skådis är bra även i Creed, men med en lite större tveksamhet. Utan några väldigt tydliga minnen av de tidigare Rocky-filmerna (jag är inte ens säker på vilka av dem jag överhuvudtaget sett) har jag nämligen svårt att knyta an till vare sig Adonis eller the Rock-man himself.

Sylvester Stallone låter förvisso inte längre som om han är lätt efterbliven men väl som om han haft ett mindre stroke och jag har inte alls tillräckligt med varma och mysiga känslor i magen för att bara njuuuta så fort han kliver in på scen. Han är en skådis som jag inser att jag fortfarande är väldigt ljum inför. Jordan å sin sida har inte så himla mycket att jobba med kan jag tycka. Jag har också svårt att bortse från det faktum att han är en ung man som publiken förväntas beundra när han ger sig in i en sysselsättning som mer eller mindre garanterat kommer att ge honom men för livet. Ungefär lika smart som alla de där Everest-klättrarna.

Och utan den känslomässiga anknytningen till någon av de två huvudsakliga männen finns det inte så värst mycket att ta av. Annat än funderingar på hur Adonis rent ekonomiskt tycks kunna ägna sig åt boxningsträning på heltid och vem som kom på den lysande idén med scenen där han i slow motion omges av en fyra-fem motocross-cyklar. Creed uppvisar ett kompetent hantverk men jag är nog mer pepp på att se vad Coogler skulle kunna få ur sig när han har ett vettigt manus att jobba med.

Vill ni läsa inlägg som är mer uppskattande inför Rockys återkomst kan ni med fördel besöka Fiffis filmtajm, Flmr, Jojjenito eller Movies-Noir.