Heart of Darknessalt. titel: Mörkrets hjärta

Ännu en av dessa klassiska böcker som man ”ska” ha läst. Inbäddat i den finns minst fyra klassiska citat som man ”ska” känna till – kan du hitta dem i det här inlägget? (Hint: ett av dem är titeln…)

Nå, omfångsmässigt är Heart of Darkness inget stort åtagande, boken är en tunn volym som jag i lyssnade mig igenom på ett fåtal timmar. Vilket kanske var tur, för här gällde det att hänga med i svängarna. Det fanns med andra ord utrymme för ett antal omlyssningar för att vara säker på att ha fått med allt.

Och ”allt” kan man ju fortfarande inte vara säker på att ha snappat upp eftersom detta tycks vara en av litteraturhistoriens mest sönderanalyserade böcker. På ytan en i och för sig ganska rättfram historia om hur berättaren Charles Marlow rattar en båt uppför och nedför Kongo-floden för att bistå ett elfenbensbolag i denna del av de västerländska kolonierna.

Uppför floden är de på väg till ”the Inner Station” som styrs av den enigmatiske Mr. Kurtz. Väl framme visar det sig att Kurtz mår ganska så uselt och på väg tillbaka till ”the Central Station” dör han.

Språket är på en och samma gång både beskrivande och poetiskt. Jag kan förstå fascinationen för berättelsen eftersom Joseph Conrad (som till viss del byggde det hela på egna upplevelser) lyckas skapa en förtätad och obehaglig stämning. Allt känns hotande; från den rostiga skorv som Marlow först tvingas bärga från flodbottnen för att överhuvudtaget ha en båt att vara kapten över till de svarta afrikanernas fullkomliga främlingskap.

Häri ligger föga förvånande också en av bokens djupaste kontroverser. Conrad skönmålar förvisso inga av deltagarna i det imperialistiska maktspelet, men han uppvisar inte heller någon otidsenlig förståelse eller tolerans för just svarta afrikaner. Språkbruket är även det tidsenligt, vilket innebär att det i svensk översättning förekommer ord som ”svartingar”.

Med de senaste årens ivriga röster som propagerar för olika former av modifiering (i klartext: censur) av äldre kulturuttryck som kanske inte passar in i vad vi tycker och tänker just nu är förstås Heart of Darkness intressant. För min del är det helt självklart att boken måste få vara kvar i den form den skrevs under slutet av 1890-talet. En ”tvättad” version skulle tappa all mening och dessutom vara farligare än originalet eftersom man då kan låtsas att den här typen av otrevliga eller obekväma åsikter aldrig existerat. Däremot är det förstås viktigt att man är medveten om att den skrevs under omständigheter som var mycket olika jämfört med dem vi lever under nu.

Lägger man ihop språk och berättelse blir Heart of Darkness en slags korsning mellan en feberhallucination, ett skri av dödsångest och en desillusionerad uppgörelse med imperialismens praktik och ideologi.

Den västerländska civilisationens invasion av den afrikanska kontinenten styrdes kanske en gång av en vision men det enda Marlow nu möter är snikenhet, brutalitet och andefattighet. Mörkrets hjärta är inte så mycket det primitiva Afrika, utan den korrupta civilisationen som tillåtits breda ut sig.

I det blir Mr. Kurtz ett slags förkroppsligande av denna imperialism. Innan Marlowe verkligen träffar mannen får han många bilder av honom, alla olika men alla lika oförblommerat hyllande. Kurtz tycks vara ett universalgeni men undflyende som en skugga (törs man dra en associationskedja fram till en viss Jay Gatsby?). Bolaget accepterar emellertid hans nycker enbart för att han bistår dem med mer elfenben än någon annan.

Kontrasten mot den verkliga person (or is he…?!) som Marlowe möter kunde inte vara större. Kurtz har stirrat ned i den primitiva avgrunden och blivit galen på kuppen. Den här kontrasten understryks av den omsorgsfullt, vältaliga och nyktert formulerade rapport som Kurtz författat för The International Society for the Suppression of Savage Customs men till vilken det bifogats en lapp med en enda nedkrafsad mening: ”Exterminate all the brutes!”

I Kurtz får imperialismen också uppleva sin egen hädanfärd, vilken markeras med orden ”The horror! The horror!” när mannen i dödsögonblicket tycks ha sett ett förfelat liv passera i revy. Det är dessutom en död som inte förkunnas för omvärlden av en medkännande vän (som Marlowe kanske är), utan med största förakt av Den Andre, en av de svarta afrikanerna: ”Mistah Kurtz – he dead”

Heart of Darkness var en fascinerande läsupplevelse och jag är förstås väldigt nyfiken att se hur den tar sig ut på originalspråket även översättningen inte på något sätt var dålig. Kanske den till och med skulle kunna ge mig en ny uppskattning för Apocalypse Now. Exemplen A Clockwork Orange och The Shining visar eventuellt att jag har lättare att komma överens med mistah Kubrick när jag får närma mig honom genom en litterär förlaga.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Edit: Som Henrik mycket riktigt påpekar i kommentaren nedan är ju Stanley Kubrick inte det minsta ansvarig för Apocalypse Now. My bad.

Annonser