Snatch (2000)
”Is that a tea cozy on his head?”
Nå, ett lik minus en underarm men plus ett skotthål genom sagda tehuva är inte det mest makabra, surrealistiska eller ens våldsamma med denna historia. Om jag säger att den är signerad Guy Ritchie framstår detta faktum inte ens som särskilt anmärkningsvärt.
Fortsätt läsa ”X2: Våldsamheter i korthet (2000 & 2019)”
Micky Wards liv är ett upprört hav av ständiga å-ena-sidan-å-andra-sidan-stormar. Å ena sidan har han det orubbliga stödet från sin familj. Å andra sidan håller (åtminstone delar av den) på att kväva honom. Å ena sidan har han en hyfsat framfångsrik boxningskarriär, å andra sidan kommer han aldrig ur skuggan som kastas av brodern Dicky Eklund vilken en gång knockat Sugar Ray Leonard och sedan dess varit ”The Pride of Lowell”. Å ena sidan är han skyldig Dicky sin hyfsat framgångsrika bokningskarriär, å andra sidan är Dicky numera crackberoende och långt ifrån den pålitlige tränare och matchstrateg som Micky skulle behöva.
I enlighet med gammal god bloggtradition hedras 6 juni med ett inlägg om en svensk film.
***
alt. titel: My Life as a Dog
Ingemar är en stor relativist och det kan nog behövas. När storebrorsan Erik väcker en med en luftgevärspipa rakt i plytet, när hunden Sickan försvinner på pensionat och mamma är mer eller mindre konstant sängliggande med någon slags lungåkomma hjälper det att tänka på rymdhunden Lajka som ju dog i sin kapsel. Hade Ingemar vuxit upp på 90-talet istället för fyrtio år tidigare hade han sannolikt knallat omkring i en av de där T-shirtarna: ”Kafka hade det inte heller så roligt”.
Här kommer en fortsättning på mina funderingar om Rocky-serien, innehållandes sex filmer. Självklart gör jag också ett försök att krita dit ett betyg på var och en av dem.
***
De fem Rocky-filmerna som följer på originalet struntar både i det som lagts upp på bordet i föregående film och det som timar under själva filmens gång. Någon gång i varje film ska Rocky lova Adrian att det här, det var/är minsann hans sista fajt bara för att fem sekunder senare börja klunka i sig råa ägg till tonerna av Bill Contis Gonna Fly Now. Filmen Rocky V ska ta vid precis där Rocky IV slutade men sonen Rocky Jr. har ändå hunnit åldras flera år. På samma sätt får vi se tränaren Mickey i vad som ska vara en flashback till tidigare filmer men där skådisen Burgess Meredith förstås är påtagligt äldre än han var då.
Efter titten på Creed (och inspirerad av Cecilias fina text samt Fiffis ohöljda kärlek) kände jag att det kunde vara läge att ägna originalet min odelade uppmärksamhet, för jag vet ärligt talat inte om det någonsin har hänt. Vare sig Sly Stallone eller boxningsfilmer är riktigt min grej. Av bara farten (och en släng av en ibland ohälsosam kompletteringsmani) hade jag ändå helt plötsligt plöjt alla sex Rocky-filmerna som föregick uppföljaren anno 2015.
I den grekiska mytologin har Apollon och Adonis inte mycket mer gemensamt än att de bägge var vackra män. Adonis var till och med så överjordiskt vacker att gudinnorna Afrodite och Persefone slogs om honom.
alt. titel: Tjuren från Bronx
När det nu ändå vankades sporttema kunde jag ju inte annat än ta tillfället i akt och se Raging Bull som stått på hyllan ett bra tag och funnits i medvetandet som en Stor Film ännu längre. Allt eftersom historien om mellanviktsboxaren Jake LaMotta fortskred fick den dessutom en ytterligare aktualitet genom parallellerna jag tyckte mig se med den hett omdebatterade The Wolf of Wall Street, eller kanske snarare likheterna mellan (framställningen av?) Jake och Jordan Belfort.
”All that is necessary for the triumph of evil is that good men do nothing.” Exakt vad som händer när goda män väl väljer att agera kan man förstås fråga sig. Klart är i alla fall att när ett gäng poliser, nyss hemkomna från andra världskrigets fasor, väljer att agera blir det liv i luckan.
Rättrådige polisen John O’Mara accepterar, trots sin ömma hustrus tårfyllda vädjanden att låta bli, ett uppdrag att rensa bland L.A.’s maffiaslödder. Det huvudsakliga slöddret man helst vill åt är den maktgalne Mickey Cohen, vilken inte skyr några medel att lägga stadens brottsliga värld under sig.
alt.titel: Swedish Punks
”De hade ungdomens heta begär på livet och fartens extas i blodet!!!!”
Tja, farten får vi i alla fall känna av redan i inledningen med en vild biljakt. Polisen är efter Berra och Kritan som till slut kultar sin bil men lyckas smita från olycksplatsen innan lagens långa arm hinner fram.
Annars samlas raggargänget mest på raggarfiket där man intar ohälsosamma mängder coca-cola (introducerad i Sverige nio år tidigare), sjunger med i jukeboxhittarna och stuffar loss. Generellt är de så bespottade raggarna riktigt snälla och trevliga ungdomar men rötägg finns i alla sammanhang och här stavas de som sagt Berra och Kritan.
På förekommen anledning från bloggaren Jojjenito, vars recension av The Harder They Fall påminde mig om att jag faktiskt hade ytterligare en boxningsrulle i gömmorna.
***
alt. titel: Ringmärkt
Av alla slamkrypande kräk må ändå boxningsmanagern vara ett av de lägsta. Exemplaret för dagen heter Maish Rennick och företräder boxaren Luis ”Mountain” Rivera. Eller snarare ex-boxaren. Med 17 år i ringen under bältet och en sista våldsam match mot Cassius Clay blir Mountain förbjuden av förbundsläkaren att boxas mer. Maish tar inte emot nyheterna med någon större glädje, men det är knappast omtanke om Mountain som framförallt motiverar honom. Managern är givetvis skyldig Ma Greeny pengar och utan sin boxare finns det inte mycket inkomster att hoppas på.
Rörliga bilder och tryckta ord 