Sisters are doin’ it for themselves

Nämen, se på fan! Visst gick det att pressa in en vampyrfilm även i november månads filmspanartema. Faktiskt behövdes det inte pressas alls, till skillnad från League of Extraordinary Gentlemen. Jag lyckades påminna mig att det skulle finnas en relativt ny film om två svenska vampyrsystrar och när den gick att strömma nästintill gratis var saken biff (blod kanske skulle vara ett bättre uttryck i det här sammanhanget?).

Vampyrer från 2008 är skriven och regisserad av en viss Peter Pontikis som jag, med min dåliga kunskap om svensk film, inte alls kände till innan. Då får jag istället vara lite stolt över att jag inte bara känner igen David Dencik som svarttaxichaufför, Ruth Vega Fernandez som vampyrsystern Vanja utan faktiskt också Jenny Lampa som vampyrsyster nummer två, Vera. Henne såg jag ju i den Lovecraftinspirerade Lokalvårdaren (ingående i serien En sexa Skåne) för mindre än en månad sedan.

I ett fragmenterat tidsflöde får publiken följa vampyrsystrarna Vera och Vanja under en natt i ett stundtals ösregnigt Stockholm. Som lite nattamat kalasar Vera tidigt loss på en tatuerad MC-kille och under resten av filmen förföljs hon och Vanja av hans kompisar.

Som i så många andra filmer tjänar systrarnas vampyrism främst syftet att göra dem utstötta. Peter Pontikis har velat sätta filmens fokus på vad som händer i just det ögonblick när en enhet splittras. Hur hanterar man det när den tidigare känslan av ”vi mot världen” löses upp, tack vare av att ”vi” inte längre är så säkra på att man vill vara mot världen?

I det här fallet är det Vanja, den ordentliga och kontrollerade, som tröttnat på att stå utanför den mänskliga gemenskapen. Hon vill in i stugvärmen, även om det innebär att lämna Vera kvar därute i kylan.

Efter att ha funderat några varv undrar jag om Vampyrer egentligen borde klassas som en vampyrfilm (goodbye passande temafilm…). Jag upplever som sagt att Pontikis velat berätta en historia om hur en familjeenhet plötsligt utkristalliseras i olika individer som har långt ifrån samma behov och önskemål.

Vampyrismen blir i det här skenet mest ett sätt att skapa ett oöverbryggbart gap mellan systrarnas ”vardag” och det mänskliga liv som Vanja drömmer om. Att Vera inte har några större svårigheter med att döda människor är förstås ett problem om man vill passa in och för att vi inte ska se Vera som en renodlad psykopat som utan tvekan borde spärras in passar förstås vampyrlösningen som hand på hagtornspålen.

Kanske är det det förhållandet som också gör att Vampyrer är en rätt trist film? Ska vampyrismen få åka i baksätet måste förarplatsen intas av en mer spännande relation än den som Pontikis skapar mellan Vanja och Vera. Både Jenny Lampa och Ruth Vega Fernandez känns obekväma och stela i sina diametrala systerpositioner. Det mest intressanta med Vampyrer blir istället att fundera på om den varit möjlig utan Låt den rätte komma in, trots att boken nu har drygt tio år på nacken. Vera och Vanja är som om två Elis hade vuxit upp tillsammans, utan en torped-Håkan i närheten.

Effekter
Vampyrer skulle förstås inte vara en del av den svenska socialrealism som den ändå minner om, om den vore överlastad av effekter. Som det är nu finns det bara en blodsprutande hals som å andra sidan är mycket snyggt arrangerad. I övrigt jobbat Pontikis framförallt med att sätta en stämning bestående av öde gator, betong och en natt”klubb” som mest av allt ser ut som en uppfiffad kvarterslokal. Men det är kanske beviset för att den är riktigt underground?

Coolhet
Mja, coolhet tycks inte vara det som svenska vampyrer gör allra bäst.

Vampyrtyp
Här blir det faktiskt lite klurigt, åtminstone i fallet Vera. Vanja är en klassisk humanvampyr – hon söker mänsklig gemenskap och tycks inte mer fäst vid sin vampyrism än att det är något hon kan tänka sig att förtrycka för att verka normal. Vera har däremot inga tveksamheter när det gäller att döda, men enda gången vi ser henne göra det är det mer eller mindre i någon slags självförsvarssituation. Bägge systrarna frossar hämningslöst i blod när tillfälle ges (Vanja snor blodpåsar på ett sjukhus) men ingen av dem ger sig någonsin ut på aktiv jakt.

Vampyrjägare
I klassiska Hammer-rullar har vi uppretade centraleuropeiska bybor med facklor, här har vi som sagt ett nästintill ansiktslöst MC-gäng. De framstår dock som hypereffektiva med tanke på att de alltid lyckas hitta igen systrarna och dessutom snabbt kan skilja dem från andra tjejer i vinterjackor som mot all förmodan skulle vara ute och gå på natten. Kanske de kan hålla ett par seminarier för exempelvis Jack Crow och hans team?

Historiken/Mytologin
Vampyrer än närmast demonstrativt hemlighetsfull i det här avseendet. Genom systrarnas konversation förstår vi att det har funnits föräldrar, åtminstone en mamma. I övrigt finns inga ledtrådar som skulle kunna ge svar på om systrarna är världens två enda levande vampyrer eller om de för den delen är levande eller odöda. They’re just two chicks who really, really dig blood. Inga alluderingar till vare sig krucifix, vitlök eller dagsljus förekommer.

Vampyrer visar sig vara en populär liten film, omskriven av såväl Fiffis filmtajm som Jojjenito och Blue Rose Case.

Har de övriga filmspanarna lyckats hitta några mer intressanta syskonrelationer?
Fiffis filmtajm
Filmitch
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Har du inte sett den?