Nu är det dags att titta lite närmare på en särskild aspekt av Stephanie Meyers Twilight-serie. Det går att dyka så djupt ned i att det kommer att bli tre på varandra följande inlägg. Detta är alltså del 1.
***
En aspekt av den moderna vampyrfiktionen som är både fascinerande och märkligt samhällsrelevant är hur dess kvinnor dras till det farliga och potentiellt dödliga. Den våldsamme och vackre mannen tycks attrahera kvinnor av alla åldrar och temat verkar vara närmast en stapelvara vare sig det gäller litteratur eller film.
Många element i Stephanie Meyers Twilight-serie är sådana som säkerligen attraherar särskilt unga läsare (den alldagliga tjejen som blir tillsammans med skolans snyggaste kille eftersom han ser hur unik hon egentligen är) men andra delar är kanske inte lika lättsmälta. På ett mer abstrakt plan kan Bella Swan sägas vara en representant för en kvinnlighet som är utsatt för (manligt) våld i nära relationer, ett våld som i det här fallet utövas både av vampyren Edward och varulven Jacob.
Meyers version av manlighet är i mångt och mycket baserat på våld. Det finns en generell föreställning eller myt att våld ingår som en naturlig del av manligheten. I den här myten är våld en grundläggande egenskap hos alla män och det enda som skiljer en “god” man från en “dålig”, är förmågan att kontrollera sin våldsamhet. Meyers våld är inte alltid fysiskt manifesterat men det är svårt att komma ifrån att våldet definierar bokens manliga protagonister, Edward Cullen och Jacob Black. Det intressanta är att Bella ofta framställs som attraherad till de två just på grund av deras inneboende våldsamhet. Deras latenta våld är en faktor som hon ständigt måste ta hänsyn till.
Redan ett av de första mötena mellan Bella och Edward präglas av det intensiva hat Edward utstrålar: ”But Edward Cullen’s back stiffened, and he turned to glare at me – his face absurdly handsome – with piercing, hate-filled eyes. For an instant, I felt a thrill of genuine fear, raising the hair on my arms. The look only lasted a second, but it chilled me more than the freezing wind.” Det här latenta hotet avskräcker dock inte Bella utan väcker snarare hennes intresse. På samma sätt fungerar hennes relation till Jacob. Först när hon får veta att han är varulv (han har alltså bokstavligt talat har en djurisk sida) övergår hennes intresse för honom till något mer än enbart vänskap.
Men Meyer framställer samtidigt både Edward och Jacob som goda – de kan ju faktiskt kontrollera sin naturliga våldsamhet (eller de försöker åtminstone). Edward varnar ofta Bella för att han är farlig, att alla hans tankar när han såg henne för första gången handlade om att döda henne. På det sättet bekräftar Edward myten om våldsamhet som en inneboende manlig egenskap. Våldsamheten attraherar Bella så mycket att hon till slut förknippar Edwards röst med kärlek och uppskattning, även när den är hotande: ”It was a furious voice, a familiar voice, a beautiful voice. [—] ’No, Bella!’ The honeysweet voice ordered in my ear. [—] He was angry now and the anger was so lovely.”
Bella associerar inte bara Edwards röst med kärlek. Även hans ilska och upprördhet ses av henne som tecken på äkta kärlek. Endast äkta kärlek kan ge upphov till så häftiga känslor. Äkta kärlek är också något som Meyer framhåller som extremt centralt i sin moderna saga.
Fortsättning följer…
Rörliga bilder och tryckta ord 