Shadow of the VampireHar jag nu sett 20– och 70-talets Nosferatu är det väl inte mer än rätt att avsluta med denna…tja, vad ska man kalla den…uppföljare, remake, the-making-of, väldigt egna version av F.W. Murnaus klassiker.

Regissören själv är också den förste vi möter, tillsammans med sitt filmteam, där de lägger grunden för vad som ska bli tidernas första Dracula-rulle. Bakom kameran står alltså inte bara Murnau, utan också producenten Albin Grau, manusförfattaren Henrik Galeen och fotografen Wolfgang Müller. På celluloiden fastnar i sin tur Greta Schroeder som spelar Ellen Hutter samt Gustav von Wangenhein som spelar maken Thomas.

Murnau tycker att det suger (heh…) att spela in film i en studio, realism FTW! Därför har han fixat en inspelningsplats i det innersta av Tjeckoslovakien och där kommer också den siste av skådisarna, en viss Max Schreck, att möta upp. Schreck tillhör det nya gardet skådespelare som i enlighet med Stanislavkijs metod kan göra nästan vad som helst för att försjunka i sin rollfigur. Han har därför redan varit på plats i Tjeckoslovakien ett antal veckor och kommer enbart att umgås med filmteamet så att säga in character, vitsminkad, tandproteser och allt vad han nu är utrustad med.

Murnau är till en början glad som nymornad loppa – här kan vi snacka realism! Byborna som frekventerar det lokala värdshuset är tjuriga och muttrar om ”nosferatu”. Det ruinartade och övergivna slottet är scenografiskt guld och Max Schreck skrämmer slag på alla han möter. Men fotografen Wolfgang blir märkligt sjuk och i Murnaus utskällning av ”Max Schreck” börjar man ana att regissören är medveten om att det inte är en vanlig, bara ovanligt hängiven, skådespelare som han kontrakterat för sin film.

Shadow of the Vampire kategoriseras som en skräckfilm, men jag vet inte, jag. Särdeles otäck blir den egentligen aldrig, i alla fall inte när det gäller Max Schrecks vampyr. Då är det en lite annan sak med Murnaus fanatiska besatthet av sin egen filmiska gärning. Regissören spelas av John Malkovich, en man som ofta är rätt bra på det där med fanatism.

Men om man ska se Shadow of the Vampire som en film om galenskap blir det också tydligt att både regissören E. Elias Merhige och manusförfattaren Steven Katz må ha gjort en film som till formen följer Murnaus Nosferatu men som till innehållet snarare åkallar Werner Herzogs version.

Den sentida tyske filmskaparen har ju minst sagt rykte om sig att vara en demonregissör samt ibland intill idiotins gräns betona betydelsen av realism. Det som utspelas på filmen ska verkligen ha hänt. Gör man en film om att dra en pråm över ett berg ska också pråmen dras över berget. Et voilà – gör man en film om vampyrer måste det ju förekomma en riktig vampyr. Även om det ska visa sig att det till och med är svårare att hantera vampyrer vid en filminspelning än att dra en pråm över ett berg.

Willem Defoes Schreck har dessutom förvisso dragit på sig original-Orlocks buskiga ögonbryn men påminner i övrigt betydligt med om Klaus Kinskis vitmenade kranie-vampyr. Hans omfamning av Catherine McCormacks Greta Schroeder ligger klart närmare 70-talets liderlighet än 20-talets prudentlighet.

Shadow of the Vampire är inte så mycket en skräckfilm om vampyrer som ett drama om besatthet och filmskapande. Film är något som kan förföra, uppsluka. Den bästa scenen är exempelvis när vampyren för första gången någonsin kan se en soluppgång där han fascinerad vevar upp en filmsnutt framför sina ögon. Historien handlar också om den obetvingliga lusten att visa upp något som är på riktigt, en verklighet. Från början ska Nosferatu bara vara en underhållande rövarhistoria men inspelningen urartar snart till att skapa en dokumentär.

Shadow of the Vampire är ett spännande filmexperiment som arbetar uppfinningsrikt, smart och roligt med sin intrikata gestaltning av en film-i filmen som dessutom har två olika klanglådor att hämta sina toner från (förtexternas extravaganta art deco-bakgrund tror jag exempelvis ska återkalla utsmyckningarna i den lokal vid Berlins djurpark där Nosferatu visades första gången på 20-talet). Har man inte sett förlagorna vet jag dock inte om det finns så mycket att hämta och även då är den mer intressant än bra eller underhållande. Att hoppas på en vampyrskräckis är definitivt bortkastad möda.

Effekter
Inte mycket effekter att tala om här, i alla fall inte sådana som ska skrämma tittaren. Däremot har filmmakarna säkert fått arbeta en hel del för att återskapa 20-talsutseendet på de scener som återuppförs från originalet, vilka faktiskt blir väldigt snygga. Defoes make up är förstås snygg, men jag gillar ändå original-Max Schreck bättre.

Coolhet
Defoe är nog en rätt realistisk vampyr men som en sådan förstås mer djurisk och lite småäcklig snarare än cool.

Vampyrtyp
”Max Shreck” är absolut ingen humanvampyr men jag vet inte hur mycket monstervampyr han är heller ärligt talat. Han är mer som en halvtam varg, ett djur som ibland kan foga sig och ledas men som i slutänden gör som han vill eftersom han skiter i konsekvenserna.

Offret
I likhet med originalen är det Greta Shroeder som (tillsammans med resten av Murnaus filmteam, förvisso) får göra ”the ultimate sacrifice for love”. Men då snackar vi förstås inte kärlek mellan två människor utan kärleken till filmmediet och den ultimata realismen som Murnau såg som sitt yttersta kall.

star_full 2star_full 2

Annonser