Neighbors (2014)

alt. titel: Bad Neighbours

Affischen är olycksbådande. Seth Rogen står och ser olycklig ut med en baby-Björn (fun fact: Rogen har kalla sig själv för en ”Bear Icon”) på magen. En uppföljare till Knocked Up? En remake på Grown Ups? En flås”rolig” komedi om hur en uttråkad familjefar känner att åren och livet sprungit iväg från honom?

Ärligt talat, börjar vi inte bli lite trötta på den evigt omogne Peter Pan-pojkmannen och hans oupphörliga försök att vidmakthålla eller åtminstone sörja sitt Neverland, må det sedan handla om en bekymmerslös high school- eller collegetid?

Och från början ser Neighbors ut att bli precis just det. Mac och Kelly är nyblivna föräldrar och egnahemsägare i den perfekta förorten men saknar samtidigt sin förlorade livsstil med sena ravekvällar. Mac har givetvis utrustats med ett själsdödande och anonymt kontorsjobb i ett båsabaserat kontorslandskap. Han piggar upp sig genom att smygröka joints (Rogen är en ivrig medlem av NORML, surprise, surprise…) med kompisen Jimmy och framhålla att en av de få positiva sakerna med föräldraskapet är att Kelly fått stora bröst.

Ingenting är längre spontant eftersom de unga tu måste släpa på 30 kg barnprylar var de än ska. Inte blir det lättare av att de plötsligt är grannar med en fraternity. Ni vet, de där underliga amerikanska college- och universitetspåfunden som mest verkar gå ut på att supa, ligga runt och ge uppslag till en massa mer eller mindre bra filmer.

Inte bara får Mac och Kelly nu påtagliga bevis för sin framskridna ålder in på knuten, de förvandlas också raskt till Det Där Paret vilka oroar sig för högljudda fester – tänk om oväsendet väcker lilla Stella?!

Och ungefär här börjar en helt annan oro smyga sig på. Skulle Neighbors istället bli en av de ovan nämnda studentföreningsfilmerna, vilka börjar kännas nästan lika uttjatade som pojkmannen? En ny Animal House eller Old School?

Men ganska snart efter att de två beprövade koncepten mötts börjar filmen vika av en smula från de i alla fall för min del förväntade och invanda spåren. Jag tycker Neighbors lyckas förvånansvärt bra med att sammanföra vuxennojjan med frathousegenren och dessutom injicera lite allvar i försökskaninen. Inga mängder, märk väl.

Vi snackar fortfarande dumroligheter där dildofajter och bröstpumpar är höjden av humor. Inte heller överdrivet subtilt, livslektionerna artikuleras tydligt av karaktärerna för att ingen i publiken ska riskera att missa något av budskapen.

Men tillräckliga mängder och tillräckligt oväntat för att jag ska tycka att Neighbors blir till en positiv överraskning. Exempelvis får Rose Byrnes Kelly vara precis lika uttråkad av förortens småbarnsliv som sin make. Zac Efrons föreningspresident får när allt kommer omkring vara en rätt schysst partyprisse, inte bara någon som sätter på tjejer på löpande band och sedan skrattande deltar i morgonens walk of shame.

Neighbors är långtifrån en perfekt film, det finns scener som är både utdragna och rätt o-roliga. Men den kommer som sagt en bra bit på att plöja lite nya fåror och på sina ställen dessutom vara riktigt rolig. De fanns också de som intygade att det närvarande barnet var gulligt. Ni får nog ta dem på orden i det avseendet, själv var jag upptagen av att beundra resultatet av Zac Efrons gymtimmar.

Detta var månadens filmspanarfilm. Jag har en känsla av att uppskattningen för Neighbors kan vara rätt spridd den här gången.
Fiffis Filmtajm
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Fripps filmrevyer
Jojjenito