The Revenant (2009)

Bart Gregory får en kula i skallen i Irak och sörjs vid hemkomsten av kompisarna Matty och Joey samt flickvännen Janet. Dock inte mer än att Janet och Joey söker tröst i varandras armar samma dag som begravningen äger rum.

Joey får dock gott om tid att ångra den handlingen eftersom Bart redan samma natt står och knackar på hans dörr. Efter lite efterforskningar kommer kompisarna fram till att Bart är en ”revenant”, en odöd varelse som varken är en renodlad vampyr, zombie eller mumie (duh, obviously…). Lite ytterligare, mer praktiska, efterforskningar visar att Bart behöver dricka blod för att hejda den naturligt förekommande förruttnelseprocessen. Men då kan han å andra sidan partaja med Joey hela natten, enda nackdelen är att Joey varje morgon måste bära en medvetslös Bart uppför trappan till sin lägenhet eftersom en revenant bara är vid liv under natten.

Var de ska få tag på blodet är länge en fråga. L.A:s hemlösa är inte så lättflörtade som man kanske skulle kunna tro (skylten ”Will Work For Food” är sällan med sanningen överensstämmande) och sjukhusens blodförråd är förhållandevis välbevakade. Av sjuksköterskor som försöker frälsa blodrånare med scientologi. Problemets lösning är lika självklar som blodig – Bart och Joey blir vigilantes. Skurkar som rånar och våldtar kan Bart med gott samvete suga torra och samtidigt få möjlighet att agera ut coola scener ur Dirty Harry. Och om en förlupen kula skulle råka träffa den i allra högsta grad o-odöde Joey, finns det en väg ut ur det dilemmat också…

En mycket trevlig överraskning från specialeffektsmakaren D. Kerry Prior! The Revenant är fullskiten med priser från festivaler världen över (bland annat Zompire, The Undead Film Festival och New York City Horror Film Festival) och har dessutom ingått i ”Official Selection” i både Sitges och Stockholm.

Produktionsvärdet på filmen är förvånansvärt högt (med tanke på att den innehåller så pass okända namn och bara turnerat runt på festivaler) och till skådespeleriet finns inte mycket att invända. Både Neil Patrick Harris-lookaliken David Anders och Chris Wylde gör underhållande insatser som Bart och Joey och får till en skön buddy-känsla. Extra roligt var också att återse ER-veteranen Yvette Freeman som scientologisköterska.

The Revenants styrka är dock att manuset är både hysteriskt och klurigt, med lyckade tempoväxlingar. Ety det finns ju vissa moraliska betänkligheter med att döda folk för att kunna dricka deras blod, må sedan vara att de är skurkar. Filmen cirkulerar givetvis runt flera olika skräckkoncept, men blir för den skulle ingen renodlad spoof och det tror jag att den vinner på. Här finns idéer som faktiskt står på egna, om än odöda, ben.

Tyvärr blir de nästan två timmarna lite väl långa och jag tror att den hade kunnat bli ännu bättre om den tajtats upp med en eller ett par kvartar. Slutet blir också en smula konstruerat, sannolikt för att kunna knytas ihop med början. Synd, men absolut inget som bör avhålla från en titt om tillfälle uppstår.