One Millions Years BCVärlden är ung, men hård och ogästvänlig. Att döda eller dödas är vad som gäller och människans enda övertag är hennes list. Fast så värst mycket list vet jag inte om man påstå finns hos den stam av tidiga hominider vi får möta. De kan visserligen lura ett vårtsvin att ramla ned i en grop, men den sociala strukturen bygger helt på att den starke tar vad han vill ha, må det sedan vara stekt gris eller kvinnor.

Resultatet är ständiga slagsmål mellan staminvånarna, åtföljda av de grymtningar som tycks utgöra hela deras kommunikationsbas. I ett sådant besegras Tumak av sin far och resultatet är att han söker sig bort från stammen. I flera dagar vandrar han genom den nyfödda och föga tillmötesgående världen, full som den är av enorma ödlor, spindlar och dinosaurier.

Nära döden kommer han till slut till ett kustområde där en betydligt vänligt sinnad stam slagit läger. De är kanske inte jättemycket bättre på verbal kommunikation än Tumaks egen stam, men däremot gör man avbildningar på grottväggar, begraver sina döda och delar med sig av den föda man lyckas skrapa ihop. Nämnde jag att denna nya, mildsinnade, stam är väldigt ljushyllt och blond?

Tumaks vildhet kommer till nytta när lägret blir anfallet av en köttätande dinosaurie men när han börjar slåss med en av de manliga invånarna blir han utkastad även från denna stam. Den här gången har han dock sällskap i sin exil, den unga Loana har blivit obönhörligt fascinerad av den främmande, mörke mannen.

Trots att One Million Years B.C. egentligen är en remake av den amerikanska 40-talsfilmen One Million B.C. har Hammer-versionen blivit en klassiker, något som sannolikt hänger ihop med (1) Ray Harryhausens effekter och modeller och (2) Raquel Welchs pälsbikini.

Modellerna ser ut som man kan förvänta sig, men är i ärlighetens namn inte särskilt mycket sämre än datoranimerade dito som bara har ett par år på nacken (och som vi fick alldeles för talrika möjligheter att utforska i Halloweentemat Fjälliga fasor).

Tyvärr fick Harryhausen också för sig att klippa in ett styck riktig leguan och tarantel, fast uppförstorade mot den jagade Tumak. De här inklippningarna (vilka mest av allt återskapar känslan från Trolltider) stör tyvärr betydligt mer än de rätt charmiga modellerna (särskilt som man var tvungen att modellera små sprattlande människobyten också), trots att syftet antagligen var att göra filmen mer realistisk (på ett plan i alla fall).

Dinosauriemodeller och pälsbikinis i all ära, men jag egentligen inte om filmen var så mycket att hänga i det förhistoriska trädet. Tumaks historia känns nästan som lite av en road movie, med den skillnaden att han knappast genomgår någon psykologisk omdaning genom sina äventyr. Han kubbar fram och tillbaka över de ödsliga slätterna (filmen spelades in på Kanarieöarna) och försöker undfly pterodactyler och triceratopser. Bristen på ett tydligt mål för Tumak och filmen som helhet gör den rätt trist.

Och nog för att det ska vara en primitiv forntid, men det är lite fascinerande med den här typen av framställningar som av någon anledning alltid tycks förutsätta att det talade språket måste ha varit lika primitivt det. Inte ens inom de olika stammarna tycks man ha kommit längre än enstaka grymtningar och personnamn, vilket gör den ljushyllta kuststammens utvecklade kultur än mer konstig. Hur har man ens kunnat komma överens om den begravningsceremoni som utförs? Som synes ovan kör One Million Years B.C. också hårt med en värld av typen ”red in tooth and claw”. Inget original affluent society, här inte.

Däremot borde den kunna användas som en reklamfilm för stenåldersdieten. Detta kosthåll ger uppenbarligen inte bara upphov till en totally hot bod’ (särskilt på Raquel Welch) utan dessutom perfekt kritvita tänder på alla som äter den.

Å andra sidan ska man kanske inte förvänta sig allt för mycket av en film som utan att skämmas det minsta blandar homo sapiens av modernt snitt, dinosaurier och nu levande ödlearter, bara typ tjugo gånger större.

star_full 2

Annonser