X2: Apstora spindlar (1955 och 1958)

Det är nog tur att forskaren Gerald Deemer är mer inriktad på att försöka hitta på lösningar för världens populationsexplosion än att förutsäga den. Hans gissning att jordklotet skulle vara tättbefolkat med drygt 3,6 miljarder människor år 2000 kom nämligen på skam redan 1974 när vi nådde 4 miljarder. Nu tycks det inte vara långt kvar innan vi kan dubbla den summan.

Men frågan är om Deemers forskning hade gjort någon större skillnad ändå. Han säger sig vilja utveckla ett syntetiskt näringsämne men ett som ska kunna ges till människor. Ur ett växande populations-perspektiv blir det dock aningens problematiskt att ämnet gör att exempelvis råttor blir fullvuxna inom ett par timmar – snacka om populationsexplosion! För att inte tala om det faktum att ämnet möjligen skulle kunna sättas i samband med den monstruöse man som hittats i öknen och som identifierats som Deemers kollega Eric Jacobs. Och så var det ju den där förrymda taranteln…

Kanske är det den som efter 1955 under tre år kravlade från ett öken-Arizona till de berömda Carlsbadgrottorna i New Mexico? I sökandet efter sin förvunna pappa fastnar nämligen Carol Flynn och den presumtive pojkvännen Mike (inte helt klart hur deras förhållande egentligen ser ut) i ett gigantiskt nät och ut rusar en enorm spindel med huggtänderna beredda. Carol och Mike lyckas dock fly och återvänder beväpnade med ett styck high school-lärare och en tankbil full med DDT.

Spindeln kroknar raskt i det kemiska molnet och förs i triumf till skolans gympasal för att världens vetenskapsmän ska kunna undersöka den. Men under influenserna av uppiggande boogie woogie-musik och dansande tonåringar vaknar monstret åter till liv…

Varken Tarantula (Giftspindeln) från 1955 eller The Spider (Spindeln, ursprungligen betitlad Earth vs. The Spider, vilket blir fullkomligt obegriplig med tanke på handlingen) från 1958 är några jättebra filmer. Klart är dock att Universal spenderade en hel del mer pengar på den tidigare produktionen än pulp-bolaget American International Pictures gjorde på den senare. Enligt Wikipedia borde Tarantula, ekonomiskt sett, vara tio gånger så bra som The Spider.

Och effekterna med inklippta ”gigantiska” spindlar, kaniner och marsvin är faktiskt riktigt snygga i Tarantula. Detsamma kan man däremot inte säga om alla de mekaniska spindelben och -käkar som demolerar byggnader, knaprar i sig människor och som förekommer i ungefär samma utsträckning i bägge filmerna. Särskilt i The Spider blir jag aldrig riktigt klar över om det är meningen att man ska få intrycket av att spindeln proppat i sig hela staden med undantag för ett övergivet gråtande barn.

Tarantula målar upp en tydlig förklaring till spindelns förekomst och väver in detta mysterium riktigt bra i den övergripande skräckplotten där kameran på traditionellt vis zoomar in sina skrikande offer. Bristen på sådan uppfinningsrikedom märks i The Spider men de theremin-inspirerade tidstypiska ljudeffekterna ska kanske antyda ett utomjordiskt ursprung (Earth vs. the Spider, remember?)? Vilket i och för sig i så fall skulle stämma överens med den ursprungliga titeln. Kontentan blir i alla fall att den senare filmen faktiskt är rätt trist. Jag bryr mig inte särdeles mycket om huruvida Carol och Mike (återigen har vi en rollbesättning som består av världens mest överåriga tonåringar) någonsin tar sig ut ur den där grottan.

Gemensamt för de bägge filmerna är dock upptäckten att när spindlar blir jättestora utrustas de också med oanade förmågor till ljudproduktion – stora tarantlar uppenbarligen både ryter och väser när de attackerar sina offer.

Som creature features har bägge filmerna en viss charm, men ingen av dem är något jag skulle springa benen av mig till drive-in-biografen för. Inte ens om jag hade åtta stycken.

Tarantula (1955)

The Spider (1958)