Jennifers bodyDet kanske verkar lite osannolikt att heta cheerleadern Jennifer Check och nörden Anita ”Needy” Lesnicki är kompisar (jag menar, Anitas ”smeknamn” säger väl allt?), men så är nu ändå fallet. Men visst, mycket sker förstås på Jennifers villkor. Som till exempel att tjejerna just den här kvällen ska gå på den lokala ”klubben” Melody Line (de facto en sunkbar med en liten scen) för att lyssna på indie-bandet Low Shoulder.

Needy skulle egentligen ha träffat pojkvännen Chip men när Jennifer är sugen på bandets frontsångare Nikolai är det bara att haka på. Och förstås se till att fixa till sig så att Jennifer inte ser ut att släpa på ett välgörenhetsfall med en utvecklingsstörning, men samtidigt inte allt för utmanande. Det är liksom Jennifers grej.

Killarna i bandet tycks vederbörligen imponerade av Jennifers…tillgångar och trots att en svår brand bryter ut med flera dödsfall som följd slutar kvällen ändå med att hon följer med i bandets van. Needy är lite orolig för kompisens väl och ve men hoppas att Jennifer ska kunna ta vara på sig själv. Snart kommer Needy emellertid att få betydligt värre saker att oroa sig för. Som att hennes kompis eventuellt är besatt av en demon, till exempel.

Jag kan inte riktigt komma över att Jennifer’s Body inte är mer omtalad. Matematiken går liksom inte ihop. I huvudrollerna ser vi Megan Fox och Amanda Seyfried och filmen hade premiär efter både första Transformers och Mamma Mia! Adam Brody som djävulens hantlangare Nikolai torde kunna betraktas som åtminstone en hyfsad TV-kändis efter Gilmore Girls och The OC. Manus är skrivet av Diablo Cody.

Ok, det är kanske inte Oscarsklass på det hela, men ärligt, var det verkligen det på Transformers? Jennifer’s Body tycker jag lyckas med att vara precis det filmen verkar ha siktat på att vara: en välgjord och välspelad skräckkomedi. Givetvis dras den med subgenrens klassiska problem genom att vara mer humoristisk än läskig men med hyfsade specialeffekter och ett rätt bitskt (hehe…) manus gör det inte så mycket.

Det är klart att Ellen Page på ett bättre sätt förvaltade Diablos manus i Juno, men dels är hon en bättre skådis, dels tillhandhåller Juno bättre förutsättningar för förvaltandet. Här ligger fokus helt naturligt mer på plot än moraliska funderingar och med det i tankarna är slutresultatet fullt acceptabelt. Megan Fox är kanske inte så mycket mer än foxxiga Megan Fox men Amanda Seyfried lyckas vara relativt trovärdig som plain-Jane-girl-next-door med glasögon, osmickrande håruppsättningar och trista kläder.

Ska man sätta sig och verkligen tänka efter finns det förstås en viss risk att filmens bärande element, relationen mellan Jennifer och Needy, börjar skava lite. Å ena sidan är det förstås lite kul att Chip i och med det får inta rollen som i skräckfilm vanligtvis är vikt åt en tjej. Å andra sidan känns det här med oginhet, avundsjuka och rivalitet mellan tjejkompisar (och kanske en liten anings lesbiska vibbar? Kom igen, alla tjejer är ju nyfikna på det! Eller?) lite som en kliché.

Det är förstås sannolikt att ingen skulle ha reagerat på en kyss om filmens huvudprotagonister hade hetat Johnny och Anita. Men hade de däremot hetat Johnny och Andy tror jag faktiskt att det hade snackats lite. Och för egen del hade jag kunnat tycka att det hade varit rätt intressant att se scenen, där kameran förväntansfullt zoomar in på Jennifers och Needys plutande läppar som lååååångsamt förenas, istället utföras av just Johnny och Andy.

Men det här är som sagt funderingar som mestadel kommer i efterhand och på det hela taget tycker jag att Jennifer’s Body faktiskt förtjänar lite mer uppmärksamhet än den hittills fått. Jag har gjort min insats, Henke likaså. När är det din tur?

Filmitch bidrag kanske kan ses i skenet av att att det inte finns någon dålig reklam?

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser