Damien, hans bror Anthony och deras pappa Ronnie har precis flyttat till ett nytt hus i ett fint, nybyggt område. Killarna tycker att det är spännande men också jobbigt att lämna allt det gamla och invanda. I skolan har Damien lite svårt att passa in och det beror inte på att ungarna tror att han är anti-krist. Snarare tvärtom, när alla de andra killarna är mer eller mindre fixerade vid fotbollsspelare är Damien helt uppslukad av den rikhaltiga floran av katolska skyddshelgon. De dyker ibland upp för en liten pratstund och då passar Damien på att fråga om de har träffat på Sankta Maureen men svaret blir alltid nej.

Precis utanför bostadsområdet går järnvägen förbi och här bygger Damien en egen liten eremitgrotta av gamla kartonger. Men den får inte stå så länge, en dag far nämligen en stor väska rakt in i grottan. Damien, men framförallt storebror Anthony, blir väldigt upphetsade när det visar sig att väskan är full med pengar. Anthony har genast tydliga planer för vad de ska göra med kosingen medan Damien tycker att de ska ge allt till fattiga. Problemet är bara att det verkar vara så svårt att hitta fattiga människor.

Millions tycks ha gått ganska spårlöst förbi, trots regi av Danny Boyle, och det är kanske inte så konstigt med tanke på att den producerades inklämd mellan 28 Days Later och Sunshine, bägge betydligt mer omtalade filmer. Att Boyle sedan följde upp Sunshine med Slumdog Millionaire och 127 Hours (jösses, vilken streak han har haft!) har väl inte heller gjort mycket för att rikta publikens öga mot Millions.

Inte så konstigt, men lite synd kan jag tycka. Millions är nämligen en väldigt trevlig liten film med klara vardagsmagiska Edward Scissorhands-influenser både vad gäller färgsättning och score. Danny Elfman tycks i det här fallet helt enkelt ha bytt namn till John Murphy. Den här känslan förstärks ytterligare av att soundtracket dessutom innehåller Vangelis gamla fina 70-talshit “La Petite Fille de la Mer”. Frank Cottrell Boyce (Hilary & Jackie, A Cock and Bull Story) har utifrån sin egen bok skrivit ett klurigt manus med många olika teman att fundera över.

Just vardagsmagin kommer primärt ur Damiens perspektiv eftersom han är en väldigt fantasifull liten gosse som helst bara vill vara god. Tioåriga Alex Etel gör på det hela taget ett bra jobb med sitt öppna, oskyldiga och lagomt fräkniga ansikte. Han kompletteras fint av Lewis McGibbon som den enastående streetsmarta storebrodern Anthony och lite i bakgrunden får James Nesbitt pula på i egen pappa-takt.

Boyle blandar och ger rätt friskt och man får sig till livs spänning (pengarna tillhör naturligtvis någon som inte är beredd att bara släppa dem ifrån sig), absurd humor (den gubbsjuka Euro-informationen var nog min favorit), en hel del fina bilder och roliga narrativa bildlösningar samt som sagt mycket att fundera kring.

Utan att själv vara förälder skulle jag gissa att det här kan vara en väldigt bra film att se tillsammans med barn. Genom Damien har man möjlighet att ur ett tydligt barnperspektiv prata om så vitt skilda ämnen som döda föräldrar, nya partners till mamma/pappa, pryl- och statushets, godhet, välgörenhet, fattigdom, nöd, rätt och fel, religion eller tro. Skulle man försöka sig på att sammanfatta det hela: helt enkelt vad som räknas här i livet. Som Damien säger: när man flyttar pratar man mest om hur mycket den nya bostaden kostade men i slutänden är ju det inte alls det viktigaste.

Trots att godhet för just Damien är starkt kopplat till katolicism tyckte jag faktiskt inte att själva religionsaspekten blev alltför betungande. Däremot blev slutet kanske lite väl barnanpassat, men just nu känns det som en teknikalitet i sammanhanget eftersom filmen ju faktiskt berättas av Damien. Till skillnad från exempelvis John Q som talar om för en att man borde vilja göra Det Rätta är Millions en film som får en att vilja göra Det Rätta. Och det utan allt för många pekpinnar rakt in i ögat.

Annonser