Horace Walpole: The Castle of Otranto (1764)

Horace Walpoles The Castle of Otranto anses vanligen vara det verk som startade den gotiska trenden. Enligt uppgift var författaren ute efter att förena en äldre, mer fantastisk, tradition med en nyare och realistisk sådan. Realismen i slottsberättelsen går dock att diskutera.

Lord Manfred står i begrepp att gifta bort sin son Conrad med den sköna Isabella. Hon är knappast hals över huvud förälskad i den sjuklige ynglingen men är beredd att göra sin plikt. Innan hymnens band hinner knytas på själva bröllopsdagen upptäcks dock att Conrad gjutit pannkaksdöden under en enorm hjälm, klädd med svarta fjädrar.

Isabella står emellertid inte utan presumtiv make särskilt länge eftersom Manfred får den lysande idén att skilja sig från sin nuvarande hustru Hippolyta (som ändå inte tycks kunna ge honom några fler söner) och istället gifta sig med Isabella. Everybody wins! Fast mest Manfred.

The Castle… känns verkligen som en klassisk gotisk roman, ety här finns allt från fuktiga lönngångar, åldriga förbannelser, spöken, avslöjade släktband, väna jungfrur och ett pikant dotterutbyte.

Underhållningsvärdet ligger därmed mer i dess status som klassiker än i själva läsupplevelsen, det blir helt enkelt aldrig varken särskilt spännande eller engagerande.

Librivoxkvalitet: Helt ok inläst av en och samma person.

William Beckford: The History of the Caliph Vathek (1786)

Kalifen i  The History of the Caliph Vathek är inledningsvis en rätt omtyckt härskare men väl begiven på både köttets och sinnets lustar. Han är så omättlig att han till och med bygger fem olika slott ägnat vart och ett av de fem sinnena. Han bjuder också in lärda män från när och fjärran för att kunna pumpa dem på deras visdom. En dag kommer en märklig man till hovet och erbjuder Vathek allehanda föremål som av allt att döma är förtrollade.

Vathek vill att mannen ska stanna kvar vid hans hov och försöker ge honom sitt berömda ”onda öga” men utan sedvanlig effekt varvid härskaren istället utnyttjar en av sina fängelsehålor. Men morgonen därpå är vakterna döda och gästen har flytt sin kos.

Tja, jag vet inte jag. Det är möjligt att läsare under det sena 1700-talet fick mysrysningar av William Beckfords beskrivningar av Vatheks sedeslösa leverne där han offrar 50 sköna ungdomar eller förlustar sig med sina konkubiner men för min del känns det mest som en rätt oinspirerad Tusen och en natt. Visst finns det en berättelse i botten, men boken känns ändå mer som en räcka löst sammanfogade händelser.

Librivoxkvalitet: Helt ok inläst av en och samma person.

Charles Robert Maturin: Melmoth the Wanderer (1820)

Forskaren Melmoth har bytt bort sin själ till djävulen mot att få leva i 150 år. Tyvärr kan man väl inte riktigt säga att han utnyttjar sina dyrt bortbytta år optimalt eftersom han framförallt ägnar dem åt att vandra land och rike runt och försöka övertyga andra personer om att ta över djävulsavtalet.

Melmoth the Wanderer är en slags korsning mellan berättelsen om den vandrade juden och Faust och som sådan är det förvisso rätt innovativ. Tyvärr är den också ganska svårtillgänglig eftersom Maturin valt att berätta Melmoths historia och möten i en alldeles för intrikat historia-i-historien och lager-på-lager-stil. Och han gör det i 39 kapitel.

Nu smakade jag bara på Melmoth som allra hastigast genom verkets tre första kapitel men av de tre gotiska klassiker jag testade var den ändå den där jag kände någon som helst genklang. Framförallt de riktigt makabra beskrivningarna av de olika invånarna på ett mentalsjukhus pillade faktiskt lite på ryslighetsnerven. Och så var det lite kul att läsa en framställning där katolicism framställs som ett riktigt skatbo av vidskepligheter och mystiska trosföreställningar. Däremot känns det absolut inte aktuellt att ta sig an verket i sin helhet. Min lilla munsbit var alldeles lagom.

Librivoxkvalitet: Helt ok inläst av en och samma person. Melmoth ingår i denna version in en antologi. Vill du inte lyssna på hela är det delarna 12 och 13 du ska leta efter.

Annonser