Eftersom jag redan fullt frivilligt placerat mig i skamvrån med mitt Heat-omdöme kan jag lika gärna fortsätta på den hädiskt inslagna vägen…

***

Dave Lizewski har onekligen en poäng när han retoriskt frågar om allas liv på skolor och kontor är så fantastiskt roliga eftersom ingen hittills kommit på att de borde bli superhjältar istället. Själv misstänker jag att det för många ligger närmare till hands att ta livet av sig eller möjligen ta med sig ett par rejäla skjutvapen i väskan en dag, men det här är Daves historia. Dave bestämmer sig som sagt för att bli superhjälte (namn? Kick-Ass!) och efter att han beställt vad som ser ut som en grön våtdräkt med påsydda gula band på nätet ger han sig ut på gatorna. Ja, ni ser rätt, ingen träning (förutom att ha försökt hoppa mellan hus ett par gånger), inga vapen och ett par Timberlandkängor på fossingarna. Det kan bara gå på ett sätt: Dave blir nedstucken (efter att skurkarna har skrattat ut honom riktigt ordentligt) och förpassas till sjukhuset ett par månader.

När han kommer ut därifrån är han fortfarande lika bestämd att Göra Det Rätta och fortsätter att patrullera gatorna. En kväll lyckas han faktiskt rädda en kille från att bli sönderslagen (nedslagen blir dock både han och Dave. Flera gånger) och eftersom alla i närheten undvikit att ingripa men däremot glatt filmat det hela med sina mobiltelefoner dröjer det inte länge innan Daves insats är ett internetfenomen (filosofisk spetsfundighet: om man gör något som inte filmas och läggs upp på Youtube, har man då gjort det?).

Filmen uppmärksammas bland annat av knarkkungen Frank D’Amico, vilken saknar både underhuggare, knark och pengar och misstänker att det är Kick-Ass som ligger bakom. Det är först när han får se en videosnutt från en av sina lagerlokaler som stuckits i brand som han inser att det finns fler spelare på banan: Big Daddy och Hit Girl.

Det finns en klar risk att jag efter alla tokhyllande recensioner hade alldeles för höga förväntningar på Kick-Ass. Känslan i magen säger att det var en underhållande actionrulle, men inget som verkligen fick mig att räta lite extra på ryggen. Å andra sidan måste jag vara helt ärlig och erkänna att den (eller kanske snarare förlageserien) förvisso behandlar superhjältefenomenet med både kärlek och respekt på ett sätt som är betydligt mer nyskapande än majoriteten av de surperhjältefilmatiseringar som kommit de sista åren.

De tonårsfilmsvibbar som inleder det hela (i ett par sekunder var jag allvarligt oroad över att detta skulle vara en ny American Pie, ja, vi fattar, tonåriga killar gör inget annat än runkar) kommer faktiskt på skam och det finns en balans av superhjältehyperverklighet (hur kommer det sig att Dave inte behöver några glasögon när han är Kick-Ass?) och verklig verklighet (frukostdags med pappa) som gör att man tar de mest osannolika händelser för givna. Ett par rätt ovanliga vändningar i den här typen av film som annars inte brukar avvika särskilt mycket från mall 1A var uppfriskande att se.

Karaktärsmässigt är Dave (spelad av Aaron Johnson som har tagit över Scarlett Johanssons mun och ser ibland också ut som Elijah Wood), hans kompisar och föremålet för hans ömma låga, Katie, naturligtvis charmerande vanliga och nog med beröm har redan östs över Nicholas Cages Adam West-betonade hämndängel Big Daddy.

Likt många andra fastnade jag istället mest för Chloë Grace Moretz och hennes Hit Girl. Alldeles oavsett att denna elvaåriga dödsmaskin har haft en barndom som är åt helvete och sannolikt kommer att bo på terapisoffan när hon kommer i puberteten, går det inte att komma ifrån: Hit Girl är ascool. Därför tycker jag att det är lite synd att hon i slutänden inte får den hämnd som rätteligen tillhör henne och ingen annan.

Så, baserat på det ovanstående inser jag att jag borde ge Kick-Ass åtminstone en fyra i betyg men det går bara inte. Det blir en trea hur orättvist det än kan verka, idag är det magen som sätter betyg.