The Woman in Black (2012)

Efter en period av intensivt Hammertittande, var det riktigt spännande att ta sig an en av den återupplivade produktionsbolagets nyare alster. Skulle Harry Potter Daniel Radcliffe vara en ny Christopher Lee eller Peter Cushing?

Fyra år har gått sedan den unga Stella Kipps dog i barnsäng. Hade det inte varit för att sonen Joseph överlevde sin mor är det tveksamt om den krossade maken och fadern valt att fortsätta leva. Som det är nu kan han inte överge pojken, men lever fortfarande i ett deprimerat vakuum.

Hans arbetsgivare tycker dock att det är dags sluta bedriva välgörenhet och ger den unge advokaten en sista chans att skärpa till sig. Fixar han inte att reda upp dödsboet efter Alice Drablow kan han kyssa sin anställning adjö. Det är alltså under en viss personlig och professionell press som Arthur anländer till den lilla byn Crythin.

Han sveps dock in i byns oemotståndligt idylliska stämning och pittoreska problem. Mötet med de excentriska men charmiga invånarna (och särskilt den avlidna Alices rekorderliga tjänsteflicka Maggie) ger honom möjlighet att upptäcka att livet faktiskt är värt att leva. Han skickar efter Joseph och lever lycklig i alla sina dagar med en ny familj.

Nähä, just det, det här var visst ingen feel-good-återupptäcka-livet-film… Istället är både Crythin och dess invånare så gråkalla, dystra, misstänksamma och ogästvänliga som det bara går att vara. Hade det inte varit för att det ösregnar och är mitt i natten hade värdshusvärden kastat ut Arthur i samma sekund som han klev över tröskeln. Förutom att själv fysiskt bära Arthur ombord på tåget gör den lokale advokaten allt för att kollegan ska ge sig av så fort det bara är möjligt.

Och hade det inte varit för hotet om uppsägning hade Arthur kanske tagit den lätta vägen ut, trots att han i grund och botten verkar vara en ärlig och hårt arbetande kille. Som det är nu viner emellertid piskan så hårt över ryggen på honom att han tvingar till sig en skjuts ut till den ödsligt belägna Eel Marsh House som var hemvist för Alice Drablow.

Där hittar han papper nog för att sysselsätta en kader av advokater och minst tre arkivarier under ett helt år. Arthur påbörjar troget sitt arbete men kommer inte så långt eftersom han hela tiden blir avbruten av konstiga ljud, förbiilande skuggor och en stramt svartklädd gestalt utanför huset.

Efter de positiva bloggreaktionerna på 1989 års TV-film, baserad på Susan Hills bok, försökte jag mig också på den och fann den riktigt smaklig. Då hade trailern till denna remake redan kommit och jag kände mig lite tveksam. Det såg ut att vara så polerat, så CGI, och TV-filmens styrka låg just i dess lågmäldhet och sparsmakade användning av effekter.

Men på det hela taget är denna uppdatering långt ifrån någon katastrof. Visst har den ett annat utseende än TV-filmen, men när jag väl har vant mig fungerar det bra, det också. Vilket förstås beror på att man ändå jobbat en hel del med att skapa en obehaglig stämning, både runt själva mysteriet men framförallt i Eel Marsh House och Crythin.

TV-filmen bygger på en enda jump scare, men den är å andra sidan the mother of all jump scares. Här har den istället knatat runt och kläckt ur sig en massa små jump scares som i och för sig är välformulerade och välplacerade men som efter ett tag gör att man faktiskt blir lite avtrubbad. Då tycker jag att alla glimtar av en svart gestalt (långt ifrån kameran, i speglar, i bakgrunden, inom ett begränsat synfält eller i ögonvrån), den isande atmosfären och det ivriga användandet av rekvisita (från födelsedagskort till mekaniska leksaker) fungerar betydligt mer effektivt som skrämselfaktor. Spökhistoriens likgiltigt fasansfulla konsekvenser för de stackars byborna är i sanning gruvliga.

Uppbyggnaden av mysteriet är välgjord när den pendlar mellan avslöjande dokument och Arthurs gryende insikter om vad som är på gång. Händelserna i byn som omger insikten hjälper till att skapa den för spökhistorier så nödvändiga stämningen. Det som, förutom mångtaliga jump scares, sänker filmen en smula blev för min del upplösningen. Den är följdriktig och bra gjord, men följer likt en hypnotiserad hamster spåret som blev allt för uppenbart redan under förtexterna.

Till detta ska man förstås lägga stabila rollprestationer från veteraner som Ciarán Hinds och Janet McTeer. Inte heller Daniel Radcliffe gör bort sig, utan är helt ok som mannen vilken Jack Torrence-likt redan innan hemskheterna har tagit sin början balanserar på sammanbrottets rand. Inledningsvis kan man ju tycka att han ser lite väl ung ut för att ikläda sig fadersrollen men å andra är hans 23 år inte osannolika för perioden när filmen utspelar sig.

The Woman in Black är både läskig och maffig på en och samma gång och lovar ändå gott om Hammers återuppståndelse. Daniel kan naturligtvis inte tävla med Christopher eller Peter (om det nu var någon som hade fått för sig det) men tittar man på helheten är filmen en av de bättre Hammerproduktionerna jag har sett.

Också Fiffi, Filmitch och Blue Rose Case lät sig skrämmas av den svarta damen när det begav sig.