To the devil a daughter(Nästan) sist ut i temat återkommer vi till djävulen enligt brittiske författaren Dennis Wheatley, tillsammans med Christopher Lee. Men den här gången är det Lee som får vara elakingen, vilken motarbetas av den ockultkunnige Richard Widmark.

Widmark spelar författaren James Verney som precis släppt sin senaste bok The Devil Walks Among Us. Han hade nog inte räknat med att bli sanningssägare riktigt så snabbt, men kontaktas av en svettigt nervös man vid namn Henry Beddows. Beddows ber Verney i praktiken kidnappa hans dotter Catherine när hon anländer till Heathrow för att rädda henne ur klorna på några illasinnade satanister.

Verney är inte den som är den och plockar upp den unga nunnan som levt hela sitt liv i ett bayerskt kloster inom orden The Children of Our Lord. Vilken Herre är det, kanske ni undrar? That’s for me to know and you to guess…

Orderledaren fader Michael Rayner gör dock sitt yttersta för att återföra Catherine till sin sida eftersom hon är den avgörande länken i hans strävan att skapa en avatar. Nej, inte en blå tvåmetersalien, utan en gud i människohamn. Och inte vilken gud som helst, utan den skrevande Astaroth, helvetets kronprins.

Styrkan med To the Devil… är dess rollbesättning, vilken är minst sagt imponerande. Verney spelas som sagt av Widmark (vilken tydligen ska ha varit jäkligt tjurig under hela inspelningen) , Reyner av Lee, men vi har dessutom Honor Blackman som Verneys nära vän Anna och en alldeles utmärkt Denholm Elliott som den härjade Henry Beddows. Dessutom en blott 15-årig och oskyldigt munplutande Nastassja Kinski som den besatta Catherine.

Utan alla de här finfina aktörerna skulle filmen inte ha varit mycket att hurra för, men nu är det särskilt Lee i sin strama prästkappa och Elliott som bär det hela till någon slags spänning. Som så ofta under det här temat (kanske inte så förvånande, han förekommer ju både en och annan gång) blir jag nästan golvad av Lees otroliga närvaro och tyngd. Bara inledningen, med hans VO som inför den korsfäste frälsaren (jo, den gången är det faktiskt Kristus) bistert förkunnar ”It is not heresy. I will not recant”, är värd sin vikt i skådespelarguld (kanske inte riktigt motsvarande en Oscarsgubbe, men nästan).

Denholm Elliott som fortfarande hade några år kvar innan han teamade upp med Harrison Ford, är mer bräcklig men gör det på ett föredömligt trovärdigt sätt utan allt för mycket överspel. Så trovärdigt det nu kan bli med en man som i praktiken sålt sin demonadopterade dotter till ett gäng djävulsdyrkare.

En viss spänning lyckas man som sagt få till, men ni har kanske börjat ana att den inte räcker hela vägen fram. Ett par saker gör sitt bästa för att förstöra den. Dels har man tyvärr försökt att skapa en osannolikt ful specialeffekts-imp. Dels känns det så där halvsmakligt att klä av Kinski och låta henne delta i de obligatoriskt sataniska sexualriterna. Den avslutande inverterade födseln som kombinerar dessa två olyckliga element ska vi bara inte tala om… Hade det inte varit för Kinskis lättkläddhet hade betyget nog blivit ett halvt snäpp högre. Det ska tydligen också ha varit de sexbetonade inslagen som gjorde att Wheatley förbjöd Hammer att filma några fler av hans böcker. Lee, som var den som faktiskt hade säkrat filmrättigheterna till historien, tycks inte heller ha varit särskilt nöjd.

Så någon storslagen avslutning väntade tyvärr inte längst ned i Hammer-boxen. Längst ned i boxen och nästan sist i Hammers egen historia (i alla fall en del av den). Efter To the Devil a Daughter kom nämligen bara en halvdan remake på Hitchcocks The Lady Vanishes 1979 innan Hammer Film Productions pangade igen för gott. Ända till dess att holländske producenten John De Mol likt Victor Frankenstein återupplivade sitt monster 2007.

Titta gärna också in hos Trash is King och läs det både underhållande och informativa inlägget om filmen.

Annonser