Mary Poppins (1964)

När Blue Rose Case häromsistens hade ett musikaltema upptäckte jag och Filmitch att vi delade samma kärlek för den klassiska Disneymusikalen Mary Poppins. Vi fick inte chans att tala om för världen vilken fenomenalt fin film det är genom Blue Rose Case, men själv är ju ändå bäste dräng, eller hur? Så glöm för allt i världen inte att också titta in hos Filmitch för ytterligare argument för varför Mary Poppins är världens bästa musikal.

Musikaler tycks vara en knepig genre, ofta handlar det generellt om antingen kärlek eller hat. Men för oss som gillar dem finns naturligtvis också flera olika subgenrer att sikta in sig mot, allt från påkostade extravaganser som Easter Parade eller Show Boat till mer moderna produktioner som Hair eller All That Jazz till nära nog rena scenadaptioner som Jesus Christ Superstar.

Och så har vi förstås Disney. Många av de animerade långfilmerna är ju mer eller mindre musikalbetonade med ett varierat antal sång- och dansnummer. Men så har studion också producerat ett par renodlade musikaler, varav Mary Poppins är den främsta (eller i alla fall mest kända).

Vad är det då med historien om den inflygande och bestämda nannyn (vi kan väl vara överens om att det i vårt anglifierade samhälle inte finns någon funktion för det svenska och outsägligt fåniga ordet ”dadda”) som gör Mary Poppins så speciell?

Ja, inte är det förlagan i alla fall. Walt Disney måste ha sett något alldeles speciellt i Pamela Travers barnböcker från 30-talet, för jag gör det inte. Travers Mary Poppins är ständigt sarkastisk och tidvis rent elak mot sina små skyddslingar men Disney försökte i omgångar från och med 40-talet (vissa säger till och med sent 30-tal) att säkra rättigheterna till historien.

Han engagerade sig dessutom ovanligt mycket i produktionen, när den väl kom igång, under en period när han mer och mer hade börjat dra sig undan från filmskapandet. Den melankoliska vaggvisan ”Feed the Birds” ska ha varit en favorit som ofelbart fick honom att börja gråta som ett barn varje gång han hörde den.

Som vanligt skulle man nästan kunna säga, försäkrar alla inblandade att det under hela inspelningen fanns en entusiasm och närmast övernaturlig stämning. Men möjligen ligger det den här gången någon sanning i det, för Mary Poppins lyckas, oavsett hur många gånger jag ser den, skapa ren filmmagi.

Till viss del hänger det på filmens själva utseende. Direkt genom ouvertyren kommer vi tillsammans med Mary inflygande över ett sådant där sago-London som bara verkar finnas i amerikansk film. Den brittiska huvudstaden blir ett nostalgiskt never-never land med idylliskt vackra stadsgator och pittoreska fattigkvarter.

Många år innan CGI skapas här bedårande in- och exteriörer genom matte-målningar av Peter Ellenshaw, vilken också fick en Oscar för sina ansträngningar. Vajereffekterna har väl kanske inte hållit sig riktigt lika bra men vinner på charm. Den skira pastellen hos Cherry-Tree Lane med, förstås, blommande körsbärsträd matchas fint av det mättat blodröda bankdirektionsrummet och den mörka blåtonen under takdansnumret.

Dessutom har scenerna som kombinerar animerad och liveaction fortfarande en hyfsat detaljerad Disneystandard som allteftersom åren gick skulle urvattnas ytterligare tills det bara var Basil mus och katten Oliver kvar.

Det trevliga med Mary Poppins är också att den till sitt tema inte primärt fokuserar på Disneys tidigare käpphästar: hur protagonisten tar sina första, stapplande, steg mot att bli en ansvarsfull vuxen (Pinoccio, Bambi, Alice in Wonderland) om hen nu inte redan är det (Snow White, Cinderella). Istället vänder man på kuttingen och det är den extremt vuxne bankirfadern George Banks som får lära sig att släppa loss en aning.

I filmen är det inte far som alltid vet bäst (det är naturligtvis förbehållet vår nanny). Istället är han en föråldrad och stelbent dinosaurie som dessutom förlorar förmågan att försörja sin familj. Vill man riktigt hårddra det skulle man kanske till och med kunna spekulera i om inte Mary Poppins signalerar förändringens vindar (bokstavligt talat, med tanke på Marys ankomst till Cherry-Tree Lane). Här blir i slutänden 50-talets sobert marinblå och svarta pliktetik i plommonstop ersatt av 68-generationens färgglada låtgå-etik i halmhatt.

Och fadern, det är David Tomlinson det. Skådespelaren som gör den numera nästan klassiskt brittiske och pompöse, men samtidigt lätt förvirrade, mannen med bravur och hans samarbete med Disney skulle fortsätta. Även Glynis Johns var väletablerad som skådespelerska när hon axlade rollen som Banks-familjens pigga och gladlynta kvinnokampsmamma (en kamp som i slutänden givetvis får stryka på foten för Familjen). Den uppmärksamme känner kanske också igen Elsa Lanchester i rollen om den bastanta Katie Nanna, fast hon den här gången har en betydligt mindre dramatisk coiffur.

Men Mary Poppins stora stjärnor är utan tvekan Dick van Dyke och Julie Andrews. Dick van Dyke är tokcharmig med sin gängligt fysiska humor och extremt fejkade cockney. Hans samspel med Julie Andrews, här i sin första filmroll, är så lättsamt att det är svårt att tro att de aldrig träffats innan filminspelningen. Den lilla, lilla antydan till romantik mellan Bert och Mary blir aldrig särskilt allvarligt menad med sin sorglösa och ibland smågnabbande framtoning och för min del fungerar det alldeles utmärkt. Mary Poppins är en sagokaraktär och ska inte beblanda sig i amorösa affärer.

Alla karaktärerna får också föga förvånande (det är ju trots allt en musikal vi pratar om) sånger som speglar deras olika personligheter. Signerade Shermanbröderna Richard och Robert (också ansvariga för bland annat Disneyplågan ”It’s a Small World (After All)”) finns det knappt en melodi som inte håller måttet och själv tycker jag att startfältet i Mary Poppins är ovanligt starkt. Enbart lyssningsmässigt är kanske ”Step in Time” ingen höjdare, men den ackompanjerar samtidigt ett helt fantastiskt dansnummer som är svårslaget i obeveklig energi och dynamik.

George Banks är den karaktär som personligen genomgår ovan nämnda förändring under filmens gång och får därför uttrycka en allt minskade grad av tvärsäkerhet genom egentligen samma melodi (”The Life I Lead”, ”A British Bank” och ”A Man Has Dreams”). En melodi som han i slutet får byta ut mot den lättsinniga ”Let’s Go Fly a Kite”. Bert får Mary Poppins ena kronjuvel i de olika varianterna av den gungande ”Chim Chim Cher-ee”, en melodi som han också får dela med Mary.

Den största repertoaren samlas naturligtvis hos vår huvudperson Mary. Ensam får Julie här excellera i blott tre melodier, men som hon gör det, med en röst lika väl lämpad för det hurtiga som det mjuka och melankoliska. Av någon anledning har jag alltid föredragit Julie Andrews röst framför den kanske största utmanaren, Judy Garland.

Mary deltar dock i betydligt fler sånger, ofta tillsammans med Bert. Deras gemensamma ”Jolly Holiday” har precis den rätta lättsamma tonen som jag nämnde förut men filmens andra musikaliska juvel i Poppinskronan är ”A Spoonful of Sugar” i all sin äppeläckelkäckhet. Vilket dock inte hindrar att jag finner Simpsonsparodin där Sherry Bobbins istället råder ”If you cut every corner, it is really not so bad” ytterligt fyndig.

Men som vanligt med älskade filmer är det inte bara summan av skådespelare, kostymer, scenografi, karaktärer och handling som utgör Mary Poppins magi. Här skapas en sagoskimrande helhet som går utöver delarna. Vid just den här omtitten fastnade jag alldeles särskilt för scenen där Bert och Mary, i svagt softat ljus, drömskt dansar med varandra under det enorma pilträdet, omgivna av en gäng pingvinkypare.