För de brittiska nördarna Graeme och Clive hade det säkert räckt med besöket på San Diego Comic Con International. För att få en aning om hur stor en sådan händelse är för personer som Graeme och Clive kan ni läsa exempelvis det här och sedan lägga på valfritt antal nollor.

Nu har emellertid Graeme och Clive större planer än så, när de nu ändå är i det stora landet i väster måste de ju givetvis passa på att åka den berömda State Route 375 som inte bara löper nära Area 51 utan också innehåller ”The Black Mailbox” (som inte alls är svart). Ett välbekant tillhåll för UFO-fantaster och som enligt ryktet ska levererar flera UFO-iakttagelser per vecka. (De hinner också med ett kort stopp vid Vasquez Rocks för att återuppföra James T. Kirks historia ödlefajt.)

Tyvärr ser de brittiska kompisarna inga UFO:s. Däremot blir Graeme övertalad att skjutsa Paul till ett viktigt möte, vilket nog får ses som ett uppköp. Paul är nämligen en klassisk greyling alien (varför tror ni utseendet har blivit så klassiskt – Paul har ju befunnit sig på jorden i flera årtionden?!) på flykt undan männen i svarta kostymer i de anonyma bilarna.

Det här är en hängiven film. I alla fall i så måtto att manusförfattarna, tillika huvudrollsinnehavarna, Simon Pegg och Nick Frost uppenbarligen älskar sci-fi, aliens och Steven Spielberg nästan lika mycket som Simon Pegg och Edgar Wright älskar zombies. Paul är smockad med hänvisningar till framförallt klassiska filmer (Close Encounters…, E.T. och Aliens för att bara nämna några), men även en hel del annan sci-fi-popkultur får ta plats. En fanboys våta dröm är naturligtvis röstcameon från even Steven himself.

I likhet med många andra före mig kan jag dock inte riktigt känna att den hängivenheten resulterat i en frisk och fräsch film. Paul är charmigt avslappnad (ungefär som den gode utomjordingen själv), med ett högt produktionsvärde, men helt utan den humoristiska snärt som vi vant oss att få från radarparet Pegg/Frost. Här tror jag att ett problem ligger i att Graeme och Clive är för lika. I tidigare produktioner har Pegg och Frost alltid fått kontrastera varandra karaktärsmässigt och här blir det uppenbart att när de inte får det, försvinner en hel del av dynamiken dem emellan. Jag saknar också Edgar Wrights visuella egensinne samt udda musikval – Paul känns helt enkelt lite slätstruken jämfört med Shaun… eller Hot Fuzz.

För all del, filmen är välgjord, effekterna som gör Paul levande helt fantastiska och skådespelarinsatserna över lag mer än godkända. Trots att händelseutvecklingen konstant följer minsta motståndets lag blir det aldrig tråkigt. Grejen är bara att det aldrig blir riktigt roligt heller. Filmen klarar sällan att knega sig förbi det skrockigt putslustiga eller en milt sympatisk igenkänningshumor över nördar och deras sci-fi-fixering och när den gör det är det oftast de klantiga agenterna Haggard och O’Reilly (spelade av Bill Hader och Joe Lo Truglio) som fixar biffen.

Å andra sidan upptäcker jag att så fort att jag börjar prata med andra om Paul uppstår samma fenomen som för Yrrol när det begav sig. Även i det fallet tyckte jag nämligen inte att filmen var särskilt rolig precis när jag såg den, men när man pratade med andra om den kom man helt plötsligt ihåg flera scener som faktiskt var riktigt underhållande och den har sedan fortsatt att successivt växa för varje omtitt. Det samma gäller alltså Paul – när jag återkallar filmen ur minnet måste jag erkänna att Kristen Wiig var väldigt rolig, särskilt när hon rökte på eller skulle lära sig att svära. Jason Bateman var riktigt underhållande som stenhård federal agent och stoppet vid Vasquez Rock var ju också rätt kul. Kanske får jag återkomma om en tio år, när jag har sett om Paul tre-fyra gånger?

Men just nu ligger möjligen problemet i avsaknaden av Edgar Wright, både som manusförfattare och regissör? Eller kanske i det faktum att man av någon anledning har haft svårare att närma sig just sci-figenren med den blandning av kärlek och vanvördighet som man lyckades skapa när det gäller zombie- och actionfilmer? Möjligen ligger det i att Paul egentligen bara är en mer rumsren (och därmed mindre rolig) version av American Dad’s Roger? Jag vet bara att jag känner mig vagt besviken trots att jag egentligen fått mig serverad en mycket stabil produkt. Jag förväntade mig kanske The Mask och fick på sin höjd Liar, Liar.