alt. titel: Den amerikanske vännen
Jonathan Zimmerman är obotligt sjuk. Han kommer kanske inte att dö imorgon dag, men oroar sig ändå för vad som ska hända med hans fru och lille son när de inte längre kan leva på inkomsterna från hans ramverkstad i Hamburg.
Trots det reagerar han fullt naturligt med en viss tveksamhet när en man närmar sig med ett förslag om att Jonathan ska utföra ett mord mot en stor summa pengar. En rammakare är, när allt kommer omkring, en rätt osannolik torped.
Men hans presumtiva uppdragsgivare vet att man fångar fler flugor med sockrad oro istället för hotelser och antyder att Jonathan kanske är sjukare än hans läkare egentligen vill tala om för honom. Skulle det inte vara en bra idé att besöka ytterligare en läkare? Helt på deras bekostnad, givetvis. Väl på plats i Paris har Jonathan så att säga redan halva inne och mordet som följer på läkarbesöket faller sig liksom rätt naturligt.
Historien kanske känns igen? Den här gången är det Wim Wenders som tagit sig an Patricia Highsmiths tredje bok om den iskalle Tom Ripley, Ripley’s Game, och Jonathans amerikanske vän är förstås ingen mindre än Ripley.
Hopfösta över ett andra mord som Jonathan måste genomföra, formas ett slags desperat kamraderi mellan de två männen och relationen som utvecklas mellan Dennis Hoppers Tom och Bruno Ganz Jonathan är fascinerande. Framförallt Ganz är fullkomligt briljant i sin avslappnade naturlighet. Hans dödsjuke protagonist kan emellertid ibland tyckas överjordiskt lugn och fattad, om än aningens villrådig.
Wenders fångar mig med vissa element och scener i Der Amerikanische Freund: det giftgröna skenet över Toms biljardbord, den ständiga närvaron av olika bildvisningsapparater (Laterna Magica, polaroidkamera, osv), den blodröda färgen på Toms säng och alla solnedgångar samt hur Jonathan med darriga fingrar belägger sin hand med bladguld innan han med kraft griper telefonluren för att i praktiken bli en betald hitman.
Men ska jag vara helt ärlig är det Highsmiths historia, och inte Wenders framställning av den, som gör att Der Amerikanische Freund är en helt ok film. I likhet med The Odessa File blir filmen, trots thrillerelementen, sällan riktigt spännande (egentligen bara en gång: på tåget där Tom och Jonathan blir mordkompisar). Den kallas neo-noir, men jag skulle snarare kategorisera den som en grå-brun 70-talsthriller (också i likhet med John Voights nazistjakt) med element som höjer den visuella och tematiska ambitionsnivån. Däremot rätt misslyckad som thriller, som sagt.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Håller med om att scenen på tåget är spännande och i mitt tycke är det också den bästa scenen tillsammans med den andra scenen på tåget. Synd att du inte tyckte att resten av filmen var lika stark! Tycker att det är en riktigt bra film, men den är inte i närheten av Paris, Texas. 😉
Jag vill säga ”I beg to differ” 😉 Jag gillar denna. Har sett den två gånger och den var minst lika bra när jag såg om den andra gången. Jag är iofs en sucker för 70-tals filmer, inte minst thrillers som denna. Den bygger upp allt bra och Bruno Ganz är riktigt bra, som vanligt bör tilläggas.
Jag skrev så här om Der amerikanische Freund.
Sen håller jag med Svart Noir om att Paris, Texas nog är ännu ett snäpp vassare. Riktigt fin film som jag gärna vill se om.
@Svart Noir: Tja, jag borde väl ge mig på Paris, Texas även om de två Wenders jag sett hittills inte varit några jättehöjdare. En dag, så…
@Movies-Noir: Ja, jag minns att jag läste din text strax efter jag hade sett denna. Men nej, mer thriller och mindre atmosfär är nog min melodi. Tyckte tom att 60-talsversionen av Ripley med Alain Delon var bättre än den här. I ett strikt Ripleyperspektiv och bortsett från slutet då. Fast böckerna är förstås bäst.
Jag blev väldigt hänförd och imponerad av Paris, Texas så jag har haft ögonen på en del andra Wender-filmer som verkar intressanta. Det här är en av dem. Hoppades när jag såg att du skrivit om den att den skulle bli hyllad, men med det här utfallet får den fortsatt nöja sig med en lägre prioriteringsgrad.
Jag såg Delon-filmen (Plein soleil) för länge sen, innan jag hade sett remaken med Matt Damon (The Talented Mr. Ripley). Men ingen av dem slår denna. Fast det är min åsikt. Synd att den inte gick hem hos dig. Däremot tror jag du kommer gilla Paris, Texas mer.
@Pladd: Men du kanske inte ska lyssna på mig — det finns ju som sagt andra som tycker att den är betydligt bättre än tjuriga jag.
@ Movies-Noir: Jag måste nog erkänna att jag gillar Damon-versionen bäst. Den med Malkovich började jag titta på men annat kom emellan, så den har jag faktiskt inte ens sett klart. Ska absolut ge Wenders en chans till med Paris, Texas.
En film jag ville gilla och det gjorde jag också men jag ville gilla den mer. Dyker kanske upp ett litet kort omdömde på bloggen. Hopper är galen.
@Jojjenito: Jag känner mig rätt bekväm med att inte gilla den så värst mycket. Visst är Hopper galen men var han inte det mer eller mindre hela tiden under den här perioden?
Hur är det, har du sett Paris, Texas nu? 🙂
@Jojjenito: Den som väntar på något gott… 😉