alt. titel: Den amerikanske vännen

Jonathan Zimmerman är obotligt sjuk. Han kommer kanske inte att dö imorgon dag, men oroar sig ändå för vad som ska hända med hans fru och lille son när de inte längre kan leva på inkomsterna från hans ramverkstad i Hamburg.

Trots det reagerar han fullt naturligt med en viss tveksamhet när en man närmar sig med ett förslag om att Jonathan ska utföra ett mord mot en stor summa pengar. En rammakare är, när allt kommer omkring, en rätt osannolik torped.

Men hans presumtiva uppdragsgivare vet att man fångar fler flugor med sockrad oro istället för hotelser och antyder att Jonathan kanske är sjukare än hans läkare egentligen vill tala om för honom. Skulle det inte vara en bra idé att besöka ytterligare en läkare? Helt på deras bekostnad, givetvis. Väl på plats i Paris har Jonathan så att säga redan halva inne och mordet som följer på läkarbesöket faller sig liksom rätt naturligt.

Historien kanske känns igen? Den här gången är det Wim Wenders som tagit sig an Patricia Highsmiths tredje bok om den iskalle Tom Ripley, Ripley’s Game, och Jonathans amerikanske vän är förstås ingen mindre än Ripley.

Hopfösta över ett andra mord som Jonathan måste genomföra, formas ett slags desperat kamraderi mellan de två männen och relationen som utvecklas mellan Dennis Hoppers Tom och Bruno Ganz Jonathan är fascinerande. Framförallt Ganz är fullkomligt briljant i sin avslappnade naturlighet. Hans dödsjuke protagonist kan emellertid ibland tyckas överjordiskt lugn och fattad, om än aningens villrådig.

Wenders fångar mig med vissa element och scener i Der Amerikanische Freund: det giftgröna skenet över Toms biljardbord, den ständiga närvaron av olika bildvisningsapparater (Laterna Magica, polaroidkamera, osv), den blodröda färgen på Toms säng och alla solnedgångar samt hur Jonathan med darriga fingrar belägger sin hand med bladguld innan han med kraft griper telefonluren för att i praktiken bli en betald hitman.

Men ska jag vara helt ärlig är det Highsmiths historia, och inte Wenders framställning av den, som gör att Der Amerikanische Freund är en helt ok film. I likhet med The Odessa File blir filmen, trots thrillerelementen, sällan riktigt spännande (egentligen bara en gång: på tåget där Tom och Jonathan blir mordkompisar). Den kallas neo-noir, men jag skulle snarare kategorisera den som en grå-brun 70-talsthriller (också i likhet med John Voights nazistjakt) med element som höjer den visuella och tematiska ambitionsnivån. Däremot rätt misslyckad som thriller, som sagt.

Annonser