Armadale (1866)

Till den lilla tyska hälsostaden Vielbad kommer två engelsmän. Eller rättare sagt: en engelsman och en skotte. Skotten blir högst förgrymmad när den lilla stadens läkare inte bara låter honom vänta medan läkaren tar hand om den betydligt sjukare engelsmannen trots att det faktiskt har bokats tid, utan dessutom har fräckheten att be om en tjänst. Engelsmannen är döende och vill ha hjälp att avsluta ett dokument skrivet på engelska språket. I staden finns ingen som är tillräckligt kunnig i det sköna Albions tungomål, förutom den skotske Mr. Neal.

Den bistert formelle Mr Neal åtar sig efter många om och men och förbehåll att hjälpa den nästintill paralyserade Mr. Armadale att nedteckna sin berättelse. Det är en hårresande historia om kärlek, svek, besatthet och ond bråd död.

Som ung man blir Armadale fascinerad av en flicka, dotter till en av hans mors vänner. Trots att han bara sett den unga kvinnan på bild är det något hos henne som obönhörligen drar honom till sig och han är snart i färd att planera en resa för att kunna påbörja sin uppvaktning så snart som möjligt. Av olika omständigheter dröjer det innan han kan komma iväg och väl framme vid kvinnans bostad möts han av beskedet att hon redan är gift. Med en Allan Armadale. Vår Mr. Armadale, som också råkar heta Allan i för namn, vet helt säkert att det i alla fall inte är han som har gift sig med den sköna. Hur gick det här till?

Det visar sig att Mr Armadale har haft en bror han inte känt till. En bror som känner sig snuvad på ett arv och har därför nästlat sig in i det Armadaleska hushållet under fingerat namn. Där såg han till att senarelägga avfärden för den tilltänkte maken för att själv kunna uppvakta den unga kvinnan under sitt riktiga namn – Allan Armadale. Fylld av hat tar ”vår” Allan upp jakten på det unga paret och möter dem ute på havet under en våldsam storm. När alla är upptagna med att försöka rädda besättning och gods ser den förfördelade mannen sin chans och låser in sin bror så att denne går under med skeppet.

Tyvärr visade sig den nyblivna änkan inte vara särskilt mottaglig för ytterligare uppvaktning. Däremot var hon redan gravid och döpte givetvis sin späda son efter hans far. Den nu döende Armadale hittade en annan fru att trösta sig med och detta pars unga son har även han döpts efter sin far. Alltså finns det i världen återigen två Allan Armadale, där den enes far kallblodigt mördade den andres. Trots att den paralyserade mannen ångrar sin illgärning är han mycket orolig för att den kommer att hemsöka inte bara hans egen son, utan också dennes namne. De två pojkarnas öde är genom detta för evigt länkade till varandra.

Wilkie Collins sparar som synes verkligen inte på krutet i denna rivstart till upptakt. Frågan är dock om det var så himla smart gjort, för resten av Armadale kommer ofta inte i närheten av den ödesmättade spänning och intensitet som den döende mannens berättelse lyckas frammana. Ibland blir det direkt långrandigt även om det på ytan egentligen händer saker mest hela tiden, Collins tar helt enkelt alldeles för lång tid på sig att berätta sin historia.

Upptakten har också den nackdelen att den till stora delar bara lägger grunden till den ena av de två berättelser som Armadale innehåller. De två hänger förvisso ihop rent logiskt men Collins lyckas enligt min mening inte tvinna ihop trådarna tillräckligt väl.

Å ena sidan har vi hemsökelsen av faderns synder; i en hel del fina moment lyckas Collins skruva upp stämningen att matcha hans inledning (framförallt natten som spenderas på ett strandat och övergivet skepp) men han lyckas aldrig hålla lågan vid liv särskilt länge och den pyser allt som oftast ut. Hela tiden hålls vi i ovisshet huruvida alla onda omen ska falla in eller om det blir mer av en självuppfyllande profetia.

Å andra sidan har vi den karaktär som vid sidan av de ödesdrabbade bröderna alltmer framstår som berättelsens huvudkaraktär: Lydia Gwilt och hennes försök till upprättelse för en gammal orättvisa för vilken hon lägger skulden på en av männen.

Å tredje sidan är jag tacksam för att Collins introducerar en så pass intressant karaktär som Lydia i den annars ganska traditionella mixen av rättfärdiga kyrkomän och advokater samt disträa fäder och väna flickor. Även Armadale får mig att undra över vad Collins egentligen ansåg om kvinnosläktet, i likhet med The Woman in White och The Moonstone finns här en uppsjö av svepande kommentarer kring hur kvinnor är eller vanligtvis beter sig på et sätt som aldrig görs om män. Uttalanden som “What a lawyer she would have made, if she had only been a man!” hjälper inte upp intrycket. Och liksom i The Woman in White är det i slutänden inte den starka kvinnan, utan flickbruden som får den ultimata belöningen i form av giftermål.

Men mot allt detta står som sagt då Lydia Gwilt, en fascinerande komplex personlighet vilken introduceras som hård, stark och självsäker men som allt eftersom ser sin heta (alltför heta?) längtan efter upprättelse långsamt smulas sönder av omständigheterna. Collins håller ändå sina läsare i det längsta osäkra på huruvida hon ska komma ett lyckas eller inte och i det avseendet följer romanen rätt oväntade vindlingar och kringelkrokar.

Collins själv var tydligen fullt och fast övertygad om att han hade en dubbelgångare. Och då inte i betydelsen att det fanns en karl som bodde någon helt annanstans i London med fru och barn, utan en mer eller mindre övernaturligt betonad doppelgänger. Möjligen är det därför som flera av hans berättelser i högre eller mindre utsträckning fokuseras på identitet. I The Woman in White var det den slående likheten mellan Laura Firlie och den olyckliga Anne Katherick som gjorde att skurkarna nästan kom undan med sitt brott. Här är det likheten i namnet Allan Armadale som innehas av två olika personer som bäddar för ödesmättad stämning, olycksbådande omen och möjligheten för Lydia Gwilt att genomföra sin briljanta men också potentiellt förgörande plan.

Armadale har som sagt inte riktigt samma fokus som de övriga verk av Collins jag har försökt mig på, men visst ligger det något i hans försäkran inför sig själv och sina läsare i Dan Simmons Drood: även om Charles Dickens är karaktärernas odiskutable mästare hör handling definitivt till Wilkie Collins styrkor.

Librivoxkvalitet: Väldigt varierande både med avseende på tal- och ljudkvalitet, ibland riktigt bra och ibland nästintill obegripligt.