You are currently browsing the tag archive for the ‘Dennis Hopper’ tag.
alt. titel: De sammanbitna
Charles Portis bok om den företagsamma Mattie Ross och föredettingsheriffen Rooster Cogburn måtte ha blivit populär med tanke på att denna adaption kom blott ett år efter dess publicering. Tydligen var det ingen mindre än Western-veteranen himself, John Wayne, som läste och gillade berättelsen om mannen som hade ”grit” i övermått. Detta trots att Rooster knappast var en standardroll för Wayne.
Annonser
De härdade New York-maffiabossarna med radarparet Benny Chains och Teddy Deserve i spetsen oroar sig för återväxten i de egna leden. Ingen i den yngre generationen tycks ha cojones eller hjärna nog att kliva i de hårdkokta äldre männens fotspår.
alt. titel: Den amerikanske vännen
Jonathan Zimmerman är obotligt sjuk. Han kommer kanske inte att dö imorgon dag, men oroar sig ändå för vad som ska hända med hans fru och lille son när de inte längre kan leva på inkomsterna från hans ramverkstad i Hamburg.
Trots det reagerar han fullt naturligt med en viss tveksamhet när en man närmar sig med ett förslag om att Jonathan ska utföra ett mord mot en stor summa pengar. En rammakare är, när allt kommer omkring, en rätt osannolik torped.
Nu för tiden är det väl ingen som höjer ögonbrynen åt att Sean Penn har klivit in i de seriösas pantheon med roller som Harvey Milk och filmer som The Pledge. Men 1991 torde hans regidebut The Indian Runner ha orsakat en viss uppståndelse, blott två år efter skilsmässan från Madonna och fyra år efter paparazzo-misshandeln. The Indian Runner är nämligen ett finstämt drama om två bröder, låsta i en omöjlig känslomässig halvnelson.
Publicerad i Västerbottens Kuriren i oktober 1995
Det sägs att kärt barn har många namn. Costner tilldelades efter visningen på filmfestivalen [Umeås] kärleksfulla epitet av typen Gäl-Kevin och Mört-Mannen. Såsom varande en av de dyraste filmerna i historien lämnar Waterworld redan en våg av upprörda känslor efter sig.
En lämplig film att se i dessa tider som en hyllning till två stormän. Clint Eastwood, vilken upphöjt kisandet till skön konst och Dennis Hopper, som här i en av sina tidigare filmroller symptomatiskt nog får spela galen. Först tänker man: Fasen, vad Clintan ser ung ut. Sedan: Clintan var ju ändå rätt fräsch för att vara 40 bast. Till sist tänker man: Shit, Clintan är lika gammal då som jag är nu. Om Dennis Hopper tänker man inte riktigt lika mycket eftersom han är med i cirkus två minuter innan han blir skjuten.
That’s what HE said!