The Odessa File (1974)

Journalisten Peter Miller (borde det egentligen inte vara Müller?) växte förvisso upp i andra världskrigets Tyskland men kom egentligen aldrig i kontakt med krigets riktigt otrevliga sidor. Inte förrän han på 60-talet börjar läsa en dagbok som tillhört en judisk man vid namn Salomon Tauber. Dagboken beskriver en lägerfånges liv men det riktigt hemska är att Tauber nyligen sett sin gamla lägerkommendant Roschmann, vid full vigör i Hamburg.

Miller blir mycket tagen av Taubers berättelse och bestämmer sig för att snoka vidare kring denne Roschmann. Snart upptäcker han dock att hans efterforskningar inte är så populära, från myndighetshåll är man inte särskilt tillmötesgående och många avråder direkt Miller från att fortsätta. Detta gör den ihärdige journalisten givetvis ännu mer intresserad och när han med knapp nöd överlever ett mordförsök inser han att han är något stort på spåren.

Genom den kände nazijägaren Simon Wiesenthal får han veta att det ska finnas en hemlig organisation vid namn Odessa som ända sedan krigsslutet hjälpt gamla nazister fly undan rättvisan. Med benäget bistånd från den israeliska säkerhetstjänsten bestämmer sig Miller för att infiltrera Odessa.

Filmen bygger på en bok av den klassiske thrillerförfattaren Frederick Forsyth. Antingen är boken inte särskilt bra eller också har man inte lyckats i överföringen från text till film för The Odessa File lyfter aldrig riktigt. Tempot känns ryckigt, det är en hel del onödiga scener eller händelseutvecklingar (detta gäller särskilt Odessas teknikförsäljningsplaner till araberna, räcker det inte med att de är onda nazister?!) och skådespelarna lyckas aldrig riktigt övertyga.

Kanske beror det på att 60-talets Västtyskland uteslutande tycks vara befolkat av män som är till förvillelse lika i mörka kostymer eller att alla talar engelska med mer eller mindre utpräglad tysk brytning. Kanske beror det på att John Voight (också komplett med tysk brytning) bara tycks ha två lägen: rejält överspel eller minimal ansträngning.

Däremot tyckte jag nog att The Odessa File som film var ett ganska intressant tidsdokument. Tveksamheten att börja rota i den smutsiga nazibyken inte ens 30 år efter krigsslutet kan inte vara alltför långt ifrån sanningen, inte heller de som faktiskt tyckte att den tyska storheten, stoltheten, gått förlorad i och med krigsförlusten. Om sedan enda sättet att råda bot på denna besvikelse är tysk ompa-musik och sejdelöl inom ”The Siegfried Division” kan ju diskuteras.

I samma anda kan man notera att närvaron av en främmande makts säkerhetstjänst (den israeliska) på europeisk mark inte framställs som det minsta problematisk. Jag har redan nämnt mängden kostymklädda herrar och kommentarer som ”Jag borde bjuda på en cigarett, men jag röker tyvärr inte” känns minst sagt främmande i ett nutida i princip rökfritt samhälle. På samma sätt som amerikanska videobutiker har ett särskilt ”back room” för porrfilmer får man intryck av att tyska antikhandlare hade ett särskilt ”back room” för utvald naziparafernilia. By invitation only, of course.

Jag undrar om inte Doug Liman såg The Odessa File och liknande filmer flera gånger om innan han tog sig an The Bourne Identity. Det är nämligen samma känsla av realistisk grynighet och gråbruna ton i foto och färgsättning, även om man valde att inte ta med sig Andrew Lloyd Webbers trevliga men rätt tidsbundna score. Däremot är Voight långt ifrån någon superagent. Slagsmålen liknar mest halvpackade barvevanden och lårkort trenchcoat känns knappast som ett optimalt undercoverplagg.

Inte heller bloggaren filmitch blev särskilt tagen av Voights nazistjakt, men kommer med det utmärkta förslaget om en nyinspelning. En bra sådan skulle jag också mycket väl kunna tänka mig att se. Bloggaren Movies — Noir var mer välvilligt inställd men gillade inte Webbers musik.

11 reaktioner till “The Odessa File (1974)”

  1. Först och främst, tack för länkningen ! 😀

    Jag minns att jag såg denna för flera år sen och då tog jag inte direkt till mig filmen. Men jag kände för att se om den och jag måste erkänna att jag gillar nazister på film, haha. Så ja, den blev bättre denna gång.

    Håller med dig om kopplingen mellan denna och The Bourne Identity, kan mycket väl vara så att Doug Liman sneglade åt denna när han gjorde sin version. Eller så tittade han på det sömniga originalet av The Bourne Identity med Richard Chamberlain. Limans Bourne är dock faktiskt bra.

    Hur som helst tycker jag (så klart) en tvåa är lite snålt eftersom jag själv gav den en stark trea. Musiken förstör ju en del, kanske därför du inte riktigt uppskattade filmen. Men ser att du tyckte musiken var ”trevlig” så vi verkar inte alls ha samma syn på saker och ting 🙂

  2. Klart man länkar när det är en sådan här film som inte finns på ”alla” bloggar. Jag tror vi kan ha samma syn på sakerna, det är i tingen vi nog skiljer oss åt 😀 Musiken var inga problem för min del, den blev bara aldrig riktigt spännande.

  3. Jag såg den här i våras men jag måste erkänna att jag inte minns vad jag tyckte. Är ju lite svag för den här typen av filmer och kanske tyckte jag den var helt okej. Däremot minns jag tydligt att jag inte gillade twisten i slutet, tyckte det kändes alldeles för påklistrat och att skådespeleriet inte höll hela vägen. Förresten, om du inte sett ”Maratonmannen” så kan jag rekommendera den. Den är också lite på samma tema.

  4. BRC: Håller med om att Maratonmannen är ett tips och det är också bättre. ”Is it safe” är en härlig scen och replik man inte glömmer i första taget.

  5. @BRC: Det känns som om vi hade ungefär samma upplevelse av filmen.

    @BRC och Movies – Noir: Maratonmannen lyckas med det mesta som The Odessa File misslyckas med. En riktigt bra nazithriller!

  6. Tackar för länkningen och vi verkar vara ganska överrens när det gäller den här filmen har inte mycket att tillägga efter din underhållande recension av filmen.

  7. Jag minns när jag läste M-Noirs recension att jag blev sugen på att se den. Hmm, vad är dina invändningar?: ryckigt tempo, bristfälliga skådisinsatser, kackiga slagsmål och taskig agentklädsel. Haha, det känns som brister jag kan ha överseende med eftersom jag gillar nazithrillers. Hur står den sig i jämförelse med Pojkarna från Brasilien om du sett den?

  8. @Jojjenito: Jag skulle nog säga att Boys from Brazil är bättre med förbehållet att jag läste boken först och är väldigt förtjust i själva historien. Som film betraktat lämnar väl den också en del övrigt att önska. Men inte lika mycket som The Odessa File vad jag kan minnas i alla fall.

  9. @Movies-Noir: Det ska väl erkännas att jag har ett betydligt färskare minne av Odessa än BFB. Men jag är som sagt rätt förtjust i den historien. Historierna, men inte alltid utförandet, är ju Ira Levins styrka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.