Journalisten Peter Miller (borde det egentligen inte vara Müller?) växte förvisso upp i andra världskrigets Tyskland men kom egentligen aldrig i kontakt med krigets riktigt otrevliga sidor. Inte förrän han på 60-talet börjar läsa en dagbok som tillhört en judisk man vid namn Salomon Tauber. Dagboken beskriver en lägerfånges liv men det riktigt hemska är att Tauber nyligen sett sin gamla lägerkommendant Roschmann, vid full vigör i Hamburg.

Miller blir mycket tagen av Taubers berättelse och bestämmer sig för att snoka vidare kring denne Roschmann. Snart upptäcker han dock att hans efterforskningar inte är så populära, från myndighetshåll är man inte särskilt tillmötesgående och många avråder direkt Miller från att fortsätta. Detta gör den ihärdige journalisten givetvis ännu mer intresserad och när han med knapp nöd överlever ett mordförsök inser han att han är något stort på spåren.

Genom den kände nazijägaren Simon Wiesenthal får han veta att det ska finnas en hemlig organisation vid namn Odessa som ända sedan krigsslutet hjälpt gamla nazister fly undan rättvisan. Med benäget bistånd från den israeliska säkerhetstjänsten bestämmer sig Miller för att infiltrera Odessa.

Filmen bygger på en bok av den klassiske thrillerförfattaren Frederick Forsyth. Antingen är boken inte särskilt bra eller också har man inte lyckats i överföringen från text till film för The Odessa File lyfter aldrig riktigt. Tempot känns ryckigt, det är en hel del onödiga scener eller händelseutvecklingar (detta gäller särskilt Odessas teknikförsäljningsplaner till araberna, räcker det inte med att de är onda nazister?!) och skådespelarna lyckas aldrig riktigt övertyga.

Kanske beror det på att 60-talets Västtyskland uteslutande tycks vara befolkat av män som är till förvillelse lika i mörka kostymer eller att alla talar engelska med mer eller mindre utpräglad tysk brytning. Kanske beror det på att John Voight (också komplett med tysk brytning) bara tycks ha två lägen: rejält överspel eller minimal ansträngning.

Däremot tyckte jag nog att The Odessa File som film var ett ganska intressant tidsdokument. Tveksamheten att börja rota i den smutsiga nazibyken inte ens 30 år efter krigsslutet kan inte vara alltför långt ifrån sanningen, inte heller de som faktiskt tyckte att den tyska storheten, stoltheten, gått förlorad i och med krigsförlusten. Om sedan enda sättet att råda bot på denna besvikelse är tysk ompa-musik och sejdelöl inom ”The Siegfried Division” kan ju diskuteras.

I samma anda kan man notera att närvaron av en främmande makts säkerhetstjänst (den israeliska) på europeisk mark inte framställs som det minsta problematisk. Jag har redan nämnt mängden kostymklädda herrar och kommentarer som ”Jag borde bjuda på en cigarett, men jag röker tyvärr inte” känns minst sagt främmande i ett nutida i princip rökfritt samhälle. På samma sätt som amerikanska videobutiker har ett särskilt ”back room” för porrfilmer får man intryck av att tyska antikhandlare hade ett särskilt ”back room” för utvald naziparafernilia. By invitation only, of course.

Jag undrar om inte Doug Liman såg The Odessa File och liknande filmer flera gånger om innan han tog sig an The Bourne Identity. Det är nämligen samma känsla av realistisk grynighet och gråbruna ton i foto och färgsättning, även om man valde att inte ta med sig Andrew Lloyd Webbers trevliga men rätt tidsbundna score. Däremot är Voight långt ifrån någon superagent. Slagsmålen liknar mest halvpackade barvevanden och lårkort trenchcoat känns knappast som ett optimalt undercoverplagg.

Inte heller bloggaren filmitch blev särskilt tagen av Voights nazistjakt, men kommer med det utmärkta förslaget om en nyinspelning. En bra sådan skulle jag också mycket väl kunna tänka mig att se. Bloggaren Movies — Noir var mer välvilligt inställd men gillade inte Webbers musik.