Ghostbusters: Frozen Empire (2024)

Ännu en gång kan New York-borna ringa efter spökjägare. Men borgmästaren (och paragrafryttaren) Walter Peck är inte särskilt nöjd med tjänsten. Han tycker att det blir alldeles för mycket skadegörelse i jaktens svallvågor (och han har ju inte fel). Men eftersom detta är home of the brave och land of the free kan han inte direkt förbjuda en privat verksamhet. Det han däremot kan göra är att hota med att döma ut den gamla brandstationen och förbjuda barnarbete.

Vilket innebär att Phoebe nu helt plötsligt blir strandsatt när de andra ger sig ut på spökjakt. Hon har redan tidigare strävat emot att bli behandlad som ett barn och det här gör ju inte saken bättre. Så vad gör missnöjda tonåringar? De drar ut på stan och skaffar tveksamt sällskap. I Phoebes fall innebär det att hon börjar hänga mer i Ray Stantz paranormala butik och spela schack om kvällarna med spöket Melody. Men hur går hennes vänskap med Melody ihop med spökjagandet?

Samtidigt har det dykt upp ett märkligt mässingsklot som än en gång hotar New Yorks befolkning.

Jag tyckte att Ghostbusters: Afterlife var en ganska trevlig tillställning. Nu känner jag att jag börjar tvivla en smula. För filmteamet tycks fortfarande vara ungefär detsamma, skådisarna lika så. Men Ghostbusters: Frozen Empire visar sig vara en ganska blek och slätstruken historia. Dessutom ganska splittrad. Här finns i och för sig inget som direkt går att uppröras över, men heller inget att upphetsas av. Ett stort problem tror jag ligger i känslan att Frozen Empire är en film som jag redan har sett. Händelseutveckling och replikskiften är uppenbara och väntade, för att uttrycka det milt.

Frozen Empire försöker vara en film om vuxenblivande, vilket både Phoebe och storebrorsan Trevor brottas med. Jag tror dock att det är den sortens vuxenblivningsfilm som tilltalar en betydligt yngre publik, snarare än de som befinner sig mitt i tonårsproblematiken. Sannolikt för att tonårspublik sällan finner något större nöje en sådan här familjevänlig sagoframställning.

Skådismässigt är det inte heller särskilt dåligt, men…slätstruket. Mckenna Grace är fortfarande bra som Phoebe men både hon och Finn Wolfhard lider av att vara aningens för gamla för sina rollfigurer. Ett fåtal år spelar stor roll i den här åldern. Paul Rudd och Carrie Coon är fortfarande hyfsat sympatiska var för sig men deras ”förhållande” innehåller exakt 0% trovärdighet. Enbart utifrån hur de beter sig mot varandra skulle jag snarare ha gissat att de var syskon. Närvaron av legacyskådisarna gjorde varken till eller från. Särskilt Bill Murray dyker upp exakt så länge som det antagligen tog att trycka ut han lönecheck. Det trevligaste var utan tvekan nytillskotten i form av Kumail Nanjiani och Patton Oswalt, två komiker som jag är ganska förtjust i.

Jag gissar att Frozen Empire är perfekt (slätstruken) för en familj med barn i varierande åldrar och kanske en mormor eller två som ska hitta något att se som i alla fall inte utestänger någon. För oss andra, not so much. Men filmen avslutade med ”For Ivan”, det var lite fint.