alt. titel: SOS fantômes: L’au-delà, S.O.S. fantômes: L’héritage, Cazafantasmas: Más allá, Ghostbusters: Legacy, Ghostbusters: Rise, Ghostbusters 3 – Afterlife
Callie hade skäl nog att vara besviken på sin frånvarande far när han levde, men frågan är om hennes besvikelse inte blir ännu större när han väl dör i en hjärtinfarkt? Hon har nämligen släpat iväg kidsen Phoebe och Trevor till djupaste Oklahoma-bystan i hopp om att fadersarvet (en gård med tillhörande hus) ska inbringa lite välbehövlig kosing. Och så får hon istället beskedet att det enda hon ärvt är skulder.
Frågan är dock om inte hennes telningar är minst lika besvikna på sin mor med tanke på att de trodde att de bara skulle stanna på sagda bysta i en vecka. Och så visar det sig att de är fast hela sommaren (minst) eftersom Callie blivit vräkt från sin lägenhet.
Nå, det är besvikelser som inte håller i sig särskilt länge för någon i trion. Trevor är en fullt normalt funtad 15-åring och kärar därför snart ned sig i den coola (och äldre) Lucky. Phoebe blir inskriven i stadens sommarskola och hittar där själsfränder i både den företagsamme (samt konspirationstroende) Podcast och läraren Mr. Grooberson. Som av en händelse råkar Mr. Grooberson ha en avkylande effekt även på Callies besvikelse. Kanske är det till och med så turligt att den här sommaren ska ge henne möjlighet att få en annan bild av sin far och barnens morfar?
Jag tyckte att 2016 års reboot av Ghostbusters var rätt underhållande samtidigt som omtitten på 1984-originalet satte ljus på en eller annan skavank. Så jag kan inte påstå att jag kände mig särskilt investerad i det faktum att Ghostbusters: Afterlife enligt förhandssnacket skulle knyta an närmare till de två första filmerna. Samtidigt var det heller inget som gjorde mig direkt avtänd.
Rebooten var som sagt underhållande, jag gillade både de nya ghostbustrarna och deras bimbo-sekreterare. Men det jag främst minns från den är ett överflöd av ettergrön CGI och en väl hysterisk ton. I det avseendet känns Afterlife betydligt mer jordnära. Regissör Jason Reitman och medmanusförfattare Gil Kenan har lagt mer vikt vid småstadskänsla och guldgul kvällssol än storstadspuls.
Jag har heller inga större problem att knyta an till de nya, och betydligt yngre, ghostbustrarna även om Afterlife kanske gör det lite väl (över)tydligt att den riktar sig till en publik, vilken ser på 1984 med samma ögon som mina generationskamrater då såg på 1965. Det vill säga: obegripligt gammalt (svartvit TV samt tjocka glasögonbågar) och något man definitivt inte brytt sig om förrän nu. Därför får Paul Rudd som Mr. Grooberson främst tjäna som en förmedlingskanal till all kunskap från de två tidigare filmerna som Afterlife använder sig av. Och inte mig emot, han gör en välbekant charmig Paul Rudd-typ. Bara lite mer skäggmysig den här gången.
Men det är ju kidsen som står i centrum, vilket inte bara påminner mig om nymodigheter som Stranger Things utan också äldre klassiker som The Blob. Den lilla fyrklövern Phoebe, Podcast, Trevor och Lucky befinner sig i en bubbla där både slutsatser och samarbete löper på, befriande friktionsfritt. Rollerna fylls av Mckenna Grace (som faktiskt gjorts riktigt lik sin film-morfar), Logan Kim, Finn Wolfhard och Celeste O’Connor, där många säkert känner igen både Grace och Wolfhard. Jag inser att jag är väldigt lättköpt, men kan ändå inte låta bli att tjusas över att manuset gör den 12-åriga Phoebe så kapabel och låter henne fylla ett par skor som för inte särskilt många år sedan skulle ha fyllts av en grabb. Inte nog med det, Afterlife passar också på att ytterligare vända på ett par klassiska genusstereotyper, som att Podcast är den ende som skrattar åt Phoebes skämt istället för tvärtom, på ett sätt som jag fann ganska uppfriskande.
Förutom välbekanta teman som vänskap och familj kör också Afterlife ganska hårt med en vetenskapsvinkel. Det är väl kanske inte allt för svårt att tolka repliker som ”Science is punk rock! Science is the answer to the madness” i ett post-pandemiperspektiv. Däremot är det lika uppenbart att filmen i det perspektivet rör sig inom områden som fysik, snarare än epidemiologi eller psykologi, när den också menar på att ”Science is pure. Science is absolute.”
Men hur var det nu då med alla kopplingar till de två första filmerna? Jomen, jag tycker att de funkar helt ok men det är inte de som gör Afterlife till en make-or-brake för min del. Det var som sagt Phoebes scener, inte åsynen av alla grånande och fårade Ghostbusters-original, som gjorde mig glad. Lite kan jag nästan önska att det var den här Ghostbusters jag hade kunnat se på bio när jag var 12 år gammal 1984.
Rörliga bilder och tryckta ord 