Host (2020)

Gräv där du står och använd det du har. Så vad gör en filmmakare mitt under brinnande pandemi-lockdown? En Zoom-film förstås! Själv måste jag erkänna att jag i början av 2020 fortfarande var hyfsat obekant med just denna tjänst, men det blev ju snart ändring på det. Under pandemins första halvår 2020 kändes det som om det var få saker som INTE hände på Zoom. Klipp på professorer med barn i bakgrunden vid viktiga jobbmöten blev virala och alla måste ju i alla fall någon gång testa alla de där tokroliga videofiltren och bakgrunderna.

Eller också kan man ju hålla en seans. Det är i alla fall vad Haley övertalat kompisarna Emma, Caroline, Radina, Jemma och Teddy att testa tillsammans med mediet Seylan. Emma och Caroline är lite små-nervösa medan de andra tre tar det hela betydligt mer lättvindigt. Hayley känner sig manad att säga till på skarpen att de måste sköta sig inför hennes bekant.

Till en början är det lite trevande och fnissigt medan Seylan går på om astralplan (shotta off screen varje gång ordet nämns!) och andar som försöker kommunicera via energier med halvluddiga tecken som känslan av beröring, ett ljud någon annanstans i lägenheten eller att det levande ljuset som alla är utrustade med börjar fladdra. Men snart kommer det att bli blodigt allvar. På Zoom.

Jag hade hört en hel del bra om pandemi-filmen Host, till och med att den skulle vara en av de bästa (skräck)filmerna som gjordes under pandemi-restriktioner. Nu skulle jag nog behöva se några fler sådana filmer för att kunna jämföra, men som skräckfilm överhuvudtaget var Host riktigt uppfriskande. För en gångs skull en film som sannolikt skulle funka bättre att se med laptopen på magen och hörlurar i öronen i ett helt mörkt rum – på vanlig TV var det lite svårare att bli helt indragen i den.

Samtidigt är den en inte helt oäven utveckling av found footage-greppet med vibbar från filmer som Paranormal Activity, [REC] och Ghostwatch. I Zoom kan man ju som sagt leka med exempelvis bakgrunder som helt plötsligt bryts av att något kastar sig in i blickfånget. Vi känner också igen troper från bloggens demon-tema: det är jävligt korkat att ens försöka sig på att kommunicera med andar och gör man det ska man absolut inte göra sig lustig över aktiviteten. Att med skakig röst fråga rakt ut i ett till synes tomt rum “Hello? Is someone there?”, är lika med att underteckna sin egen dödsdom. Alternativt en enkelbiljett till Vanvettet.

Jag uppfattar att de allra flesta effekterna är praktiska och de funkar för det mesta bra. Vid några tillfällen dyker det upp vad som tycks vara en blåmålad snubbe, vilken kanske känns mindre genomtänkt, men annars har jag inte mycket att invända på den fronten. Till filmens styrkor hör också den lättsamma och naturliga stämningen inom gruppen. Jag tror 100% på att det här är ett kompisgäng som träffats på universitetet och sedan fortsatt hålla kontakten. Med en speltid om minimalistiska 56 minutrar läggs inte mycket tid på att ge någon av dem mycket till bakgrund, men det behövs inte heller för att den ska funka. De andras snack om att det kanske inte var superlyckat av Radina och Alan att flytta ihop precis innan lockdown när hon är off screen blir mer av ett pandemi-tidsdokument.

Är du nyfiken på en pigg och kort, men hyfsat effektiv, skräckfilm kan jag utan tvekan rekommendera Host. Och det är inte utan att jag nu också är lite nyfiken på Rob Savages pandemi-uppföljare Dashcam, även om den inte verkar lika lättsmält som Host.