Är man någorlunda välbekant med Noah Baumbach som regissör kommer det kanske inte som någon större överraskning att Frances Ha till största delen är en prat-film. Det är svårt att säga att det egentligen händer särskilt mycket medan vi får följa filmens namne, en 27-årig dansare spelad av Greta Gerwig, under kanske ett New York-år.

I början etableras med all önskvärd tydlighet att Frances har ett extremt nära förhållande till sin college-kompis, numera rums-kompis, Sophie. Till tonerna av antingen tokrolig eller nästan smäktande romantisk musik får vi se hur de jönsar sig i parken, delar på en cigarett, går på fest och tittar på film tillsammans i sängen. De har varsin pojkvän men Frances prioriterar helt klart Sophie framför Dan och tycks förutsätta att Sophie gör detsamma gentemot Patch.

Men säg den lycka som vara för evigt? Sophie får erbjudande om att dela lägenhet med en annan tjej och den ligger på, typ, hennes favoritgata i hela New York! Klart Frances måste förstå att det är en chans som inte kan försättas? Vilket dock försätter Frances i skiten eftersom hon redan dessförinnan knappt dragit ihop tillräckligt med kosing för att betala sin del av hyran.

Så Frances hoppar vidare, flyttar in tillsammans med Lev och Benji, åker hem till Sacramento över julen, får sedan bo några veckor hos dansar-kollegan Rachel när hon kommer tillbaka. Och filmen hoppar med henne. Som sagt, ingen händelseutveckling i ordets rätta bemärkelse utan snarare rapsodiska glimtar från Frances liv det här året. Så varför just det här året då? Tja, när slutet väl kommer har Frances förvisso genomgått en personlig utveckling – hon befinner sig inte på samma ställe som när vi träffade henne första gången. Och visst kan man se brytningen med Sophie som den dittills största omvälvningen i Frances 27-åriga liv.

Men nu är samtidigt Frances en sådan person att jag misstänker att hela hennes liv består av omvälvningar. Mantrat ”I’m not messy, I’m busy!” känns ganska symptomatiskt. Hon spring-dansar sig fram genom livet och New York-gatorna, i mångt och mycket en tio-åring som lever en 27-årings liv. Samtidigt är hon inte en av de där olidligt positiva personerna som alltid säger att allt ordnar sig till det bästa, bara man tror gott om mänskligheten.

I det avseendet känns Greta Gerwigs rolltolkning trovärdig. Faktiskt så pass trovärdig att jag nu och då får irritationsklåda och ångest av att se hur hon, i mina ögon, vägrar se verkligheten i vitögat. Vid erbjudandet om ett sekreterarjobb, ett jobb som hon faktiskt skulle behöva för att kunna försörja sig, blir svaret ”Why would I wanna do that?!” Nej, varför skulle Frances någonsin vilja ge upp dansardrömmarna och bli vuxen? När hon i slutänden ändå har tagit några steg i den riktningen har vi egentligen inte fått någon vettig förklaring till varför hon tog just de stegen just nu.

Föga förvånande bygger Frances Ha uteslutande på att man som tittare ska skapa sig en relation till Gretas Frances. Alternativt älska det faktum att Baumbach och Gerwig (som samarbetade mycket bakom kameran, bland annat med manus) försökt få filmen att påminna om något som hade kunnat komma från franska nya vågen. Jag måste erkänna att jag inte är golvad av någotdera. Däremot är jag helt beredd på att Frances Ha mycket väl skulle kunna växa med omtittar, den här typen av filmer brukar kunna funka bättre när jag till exempel redan vet att jag inte ska förvänta mig mycket till historia.

Det roligaste med hela filmen var faktiskt att i scenerna från Sacramento se ett tydligt embryo till Gerwigs regidebut från 2017, Lady Bird. Greta kommer själv från Sacramento och det är till och med hennes verkliga föräldrar i rollerna som Frances mamma och pappa.