Hunt for the Wilderpeople (2016)

Unge Ricky Baker blir avsläppt av sociala myndigheter i en hobbithåla i Fylke. Eller nä, kanske inte riktigt då, men de inledande kameraöverflygningarna av ett oändligt skogslandskap påminner starkt om Mörkmården eller Fangorn. Och dagens regissör, Taika Waititi, är förstår lika medveten som sin publik om att Peter Jackson en gång för alla satt likhetstecken mellan Nya Zealand och Tolkien.

Men åter till Ricky. Paret Bella och Hector som bor i det ödsligt belägna huset är trettonåringens sista chans till ett fungerande fosterhem innan han åker in på ungdomsvårdsskola. Den lika stenhårda som uppgivna socialsekreteraren räknar upp alla Rickys brott (spotta, vandalisering, klotter) innan hon avger ett sista omdöme ”He’s a real bad egg”.

Men ägget är på god väg till bättring hos den kärleksfulla Bella och den kanske inte lika kärleksfulla Hector. Hos paret får Ricky fira sin första födelsedag någonsin och dessutom en fantastisk födelsedagspresent – jycken Tupac (de andra potentiella hundnamnen var Psycho och Megatron). Men katastrofen slår till och plötsligt befinner sig Ricky på rymmen i bushen tillsammans med en högst surmulen och motvillig Hector.

Taika Waititis Oscars-nominerade Jojo Rabbit blev sparken jag behövde för att ta mig an Hunt for the Wilderpeople, eftersom Jojos upplevelser gjorde klart att detta är en regissör i min smak. Och det är möjligt att jag drar allt för stora växlar på ytliga likheter, men jag kan ändå inte komma ifrån känslan av att Hunt for… i vissa avseenden känns som ett stillsamt genrep inför Jojo Rabbit.

Den ganska fantastiska historien berättas prosaiskt ur Rickys synvinkel, som till sin natur (och kroppshydda) snarare påminner om Jojos kompis Yorkie. För Ricky är det fullkomligt självklart att han ska campa med Hector i vildmarken i flera månader, hellre än att åter hamna i socialtjänstens klor. I hans värld blir svartklädda polisstyrkor till ninjor och polisschäfrar till jättevargar. Han är fullt upptagen med att skapa en bild av sig själv som en hårdhudad gangster (vars öde det är att sluta sina dagar ”in a blaze of glory”) även om det är uppenbart att han varken är särskilt hårdhudad eller gangsterlik. Däremot utrustad med en enastående förmåga att se sakligt på sitt hittills ganska usla liv. Ett av hans bästa knep är att hitta på haiku-dikter för att bearbeta sorg och förluster.

Jojo Rabbit var mer surrealistiskt skruvad än Hunt for… och har naturligtvis en helt annan ambitionsnivå med ämnen som nazism och förintelsen. Å andra sidan lägger Hunt for… ganska mycket tonvikt på det maoriska arvet. Den spelar också i högre utsträckning på kontrasten mellan vildmarkens majestät och mystik samt den intima relationen mellan Ricky och Hector. Hunt for… klarar dessutom balansen mellan allvar och humor bättre, tack vare den fina känslan som uppstår mellan Julian Dennison och Sam Neill. Ricky och Hector är två människor som farit ganska illa här i livet men som just därför kan finna en trygghet i varandra.

Den som hotar den tryggheten är framförallt socialsekreteraren Paula Hall (spelad av Rachel House), filmen mest otvetydigt humoristiska rollfigur. Men det finns förstås också möjlighet att se något ytterst tragikomiskt i en socialsekreterare vars motto ”No child left behind” låter som ett hot, snarare än ett löfte, och som beskriver sig själv som en terminator i förhållande till Rickys Sarah Connor (”in the first movie too, before she could do chinups”).

Tja, det är bara att konstatera att Taika Waititi fortsätter att leverera för min del. För att citera en av filmens haikus: ”It was the best”.

10 reaktioner till “Hunt for the Wilderpeople (2016)”

  1. Jag är inte riktigt lika begeistrad i regissören som du men han är klart intressant. Jojo och Thor gillade jag vampyrfilmen stängde jag av. Denna har jag inte sett men den kan nog komma att slinka ned. Sam Neil är stabil och Julian Dennyson kan nog komma att bli ngt – såg han senast i Godzilla vs Kong

  2. Whåååååt, du stängde av What We Do…?! Hur som helst, detta är en ganska annorlunda film med ett par råbarkade skådisar som funkar bra tillsammans

  3. Så sant. Och jag håller med, Waititi kan vara ganska tramsig men jag tycker ändå oftast att det är ganska roligt. Du har väl sett hans ananas-outfit?

  4. Gillar regissören en hel del. Jojo var mycket stark, inte minst för känslolivet. Och Thor 3 är ju mycket inspirerad. Detta var kanske den svagaste jag sett från honom. Shark vs Eagle kommer jag inte ihåg tillräckligt väl. What we do in the shadows har jag inte sett än. Har inte varit sugen nog än så länge men borde få tummen ur och ge den en chans…

    Mina tankar om denna film:
    https://fripp21.blogspot.com/2017/02/hunt-for-wilderpeople-2016.html

  5. @Henke: Jag är ju inte lika inkörd på Marvel som du så i det perspektivet skulle jag nog säga att den här ligger mig varmare om hjärtat än Ragnarok, i den mån man ens kan jämföra de båda filmerna. Men jag borde väl verkligen försöka hugga Shark vs Eagle, för den har jag inte sett

  6. @Jojjenito: Ouch, indeed… Ingen Taika och inga Pixar — vad har du emot bra film egentligen? 😉 Nej, när det gäller hans tidigare filmer är jag nog tyvärr lika ignorant som stora delar av övriga världen — har inte tagit mig fram till varken Eagle vs Shark eller Boy. Waititi-år noll är 2016 och What We Do…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.