Hunt for the Wilderpeople (2016)

Unge Ricky Baker blir avsläppt av sociala myndigheter i en hobbithåla i Fylke. Eller nä, kanske inte riktigt då, men de inledande kameraöverflygningarna av ett oändligt skogslandskap påminner starkt om Mörkmården eller Fangorn. Och dagens regissör, Taika Waititi, är förstår lika medveten som sin publik om att Peter Jackson en gång för alla satt likhetstecken mellan Nya Zealand och Tolkien.

Men åter till Ricky. Paret Bella och Hector som bor i det ödsligt belägna huset är trettonåringens sista chans till ett fungerande fosterhem innan han åker in på ungdomsvårdsskola. Den lika stenhårda som uppgivna socialsekreteraren räknar upp alla Rickys brott (spotta, vandalisering, klotter) innan hon avger ett sista omdöme ”He’s a real bad egg”.

Men ägget är på god väg till bättring hos den kärleksfulla Bella och den kanske inte lika kärleksfulla Hector. Hos paret får Ricky fira sin första födelsedag någonsin och dessutom en fantastisk födelsedagspresent – jycken Tupac (de andra potentiella hundnamnen var Psycho och Megatron). Men katastrofen slår till och plötsligt befinner sig Ricky på rymmen i bushen tillsammans med en högst surmulen och motvillig Hector.

Taika Waititis Oscars-nominerade Jojo Rabbit blev sparken jag behövde för att ta mig an Hunt for the Wilderpeople, eftersom Jojos upplevelser gjorde klart att detta är en regissör i min smak. Och det är möjligt att jag drar allt för stora växlar på ytliga likheter, men jag kan ändå inte komma ifrån känslan av att Hunt for… i vissa avseenden känns som ett stillsamt genrep inför Jojo Rabbit.

Den ganska fantastiska historien berättas prosaiskt ur Rickys synvinkel, som till sin natur (och kroppshydda) snarare påminner om Jojos kompis Yorkie. För Ricky är det fullkomligt självklart att han ska campa med Hector i vildmarken i flera månader, hellre än att åter hamna i socialtjänstens klor. I hans värld blir svartklädda polisstyrkor till ninjor och polisschäfrar till jättevargar. Han är fullt upptagen med att skapa en bild av sig själv som en hårdhudad gangster (vars öde det är att sluta sina dagar ”in a blaze of glory”) även om det är uppenbart att han varken är särskilt hårdhudad eller gangsterlik. Däremot utrustad med en enastående förmåga att se sakligt på sitt hittills ganska usla liv. Ett av hans bästa knep är att hitta på haiku-dikter för att bearbeta sorg och förluster.

Jojo Rabbit var mer surrealistiskt skruvad än Hunt for… och har naturligtvis en helt annan ambitionsnivå med ämnen som nazism och förintelsen. Å andra sidan lägger Hunt for… ganska mycket tonvikt på det maoriska arvet. Den spelar också i högre utsträckning på kontrasten mellan vildmarkens majestät och mystik samt den intima relationen mellan Ricky och Hector. Hunt for… klarar dessutom balansen mellan allvar och humor bättre, tack vare den fina känslan som uppstår mellan Julian Dennison och Sam Neill. Ricky och Hector är två människor som farit ganska illa här i livet men som just därför kan finna en trygghet i varandra.

Den som hotar den tryggheten är framförallt socialsekreteraren Paula Hall (spelad av Rachel House), filmen mest otvetydigt humoristiska rollfigur. Men det finns förstås också möjlighet att se något ytterst tragikomiskt i en socialsekreterare vars motto ”No child left behind” låter som ett hot, snarare än ett löfte, och som beskriver sig själv som en terminator i förhållande till Rickys Sarah Connor (”in the first movie too, before she could do chinups”).

Tja, det är bara att konstatera att Taika Waititi fortsätter att leverera för min del. För att citera en av filmens haikus: ”It was the best”.