alt. titel: My Life as a Comedian

Finns det verkligen behov av ytterligare en adaption av Jonas Gardells version av barndomshelvetet i den på ytan paradisiska och idylliska förorten Sävbyholm? Efter att ha suttit igenom denna senaste filmatisering av En komikers uppväxt är jag tyvärr benägen att svara ”nej”.

Jag hade ganska nyss både läst boken och sett Jonas Cornells TV-serie från tidigt 90-tal (finns på SVT Öppet arkiv). Med dem i ryggen tycker jag inte att filmen tillför något nytt vad gäller de specifika händelserna i Juha Lindströms liv. Återigen får vi ta del av mamma Ritvas högljudda beklaganden över att behöva äta frukost med framstickande pungkulor inför ögonen. Återigen är samma mamma övertygad om att barnen riskerar cancer genom att stå mellan den skolåde-stora fjärrkontrollen och den sprillans nya färg-TV:n. Återigen är alla iförda utsvängda jeans, V-ringade velourtröjor och hårspännen.

Och även om det känns hemskt att behöva säga det är den generella mobbningsbeskrivningen just så generell att det inte heller här känns som om jag får se eller känna något nytt. De antingen coola eller snygga, men alltid lika taskiga, kidsen utövar sin icke föraktliga skolgårdsmakt med allt från menade ögonkast och halvhöga kommentarer till renodlade hån och hot om stryk.

Redan TV-serien uppvisade en viss tondövhet när det kom till bokens ofta ganska lyckade blandning mellan brutal socialrealism och svart, surrealistisk humor. En komikers uppväxt i filmformat snubblar även den i denna svåra balansgång. Stefan och Lennarts hårdhänta omklädesrumsmobbning av Thomas bryts alldeles för abrupt av Ulla Skoogs tokroliga gympafröken.

Skådespelarmässigt är det förstås alltid en chansning när en film kräver så pass många barnskådespelare som En komikers uppväxt. Däremot känner jag mig inte helt säker på om jag ska skylla den styltiga dialogen på manus, brist i skådiskompetensen eller dålig personregi från Rojda Sekersöz. I kroppsspråk och mimik tycker jag dock att alla fungerade betydligt bättre och mer naturligt. Men på det hela taget gör detta förstås att tillbakablickarna på Juhas barndom aldrig blir särskilt upphetsande.

Då var jag betydligt mer med på banan i filmens nutid eftersom Johan Rheborg, som spelar en vuxen Juha vilken mot alla odds lyckats slå mynt av sin maniska längtan att få omgivningen att skratta, var mycket bra i den rollen. Faktiskt så pass bra att jag gärna hade velat se att filmen i högre utsträckning hållit sig kvar i och utforskat denna samtid. Särskilt som barndomsskildringarna, med allt vad de innebar av ansträngt familjeliv, skola och mobbning, som sagt inte bjöd på något nytt.

Men trots en fin inledningsscen (som påminner en hel del om den i All That Jazz) kan Rheborg inte ensam bära hela filmen på sina axlar. Dessutom har även nutidssegmenten sina skönhetsfläckar. Exempelvis får man lätt intryck av att hela klassen, förutom Juha, i något skede flyttade till Göteborg eftersom de utbyten (högst obekväma, givetvis) han har med sina vuxna före detta klasskompisar alla förs med individer som pratar göteborgska.

Jag förstår inte heller Juhas inledande och avslutande kommentar om att han som barn kunde trolla och utföra underverk. I mina ögon försöker nämligen En komikers uppväxt göra sitt bästa för att hamra in en bild av en barndom som är så långt ifrån magisk som man rimligtvis kan komma.