Än en gång får jag privliegiet att hänga med på kollegan Jojjenitos Pixar-fredagar.

***

Pixar goes Disney? I Brave möter vi nämligen en klassisk Disney-karaktär – prinsessan. Fast det här prinsessan är kanske ändå lite annorlunda mot sina föregångare. Jag kan inte påminna mig att tjejer som Snövit, Askungen och Törnrosa hade särskilt mycket emot sin prinsessroll. Tvärtom, den lilla prinsesskronan var ju så att säga…kronan på verket. Belöningen för att de genomgått alla sina prövningar och vunnit den ädle prinsens hjärta. Och ska vi vara helt ärliga är det kanske det där sista som var det allra viktigaste, prövningarna var det ju mest prinsen som fick deala med.

Det är också den prinsessroll som drottning Eleanor försöker grooma sin motspänstiga dotter in i. Hon ska uppfostras till att blir en riktig dam för att sedan kunna konvenansgiftas bort med sonen till någon av klanledarna som svär trohet mot kung Fergus. Men Merida har inte den minsta lust att fylla mammas trånga skor – hon vill rida, skjuta pilbåge, klättra i berg och dricka från iskalla vattenfall.

Så när Merida ser en chans att ändra sitt förutbestämda öde klamrar hon sig fast för glatta livet. Men hade hon fått en möjlighet att prata med några av sina föregångare hade hon kanske aktat sig lite mer för att ge sig i lag med en häxa.

För sju år sedan hade jag ett litet hår-tema här på bloggen, inspirerat av Merida och Brave. Då skrev jag bara helt kort om den trollbindande animeringen av både Meridas krull samt hov- och hakskägget hos hennes trogne följeslagare Angus. Sedan den titten har jag återkommit lite nu och då till Brave och filmen har vunnit så pass mycket mark att den numera är en klar Pixar-favorit.

Först och främst har det såklart med Merida att göra. Ja, hon är en prinsessa, vilket förvisso känns lite Disney-torrt och förlegat. Samtidigt är en aristokratisk titel ett ganska enkelt sätt att snärja även barn och ungdomar i ansvarets garn som de sedan måste förlika sig med på något sätt. Andra Pixar-protagonister kan ha ett jobb eller föräldraskap som driver dem framåt men när det gäller yngre personer är det som sagt smidigt att utrusta dem med en ärvd titel som de inte kan undfly.

För det är klart att Merida först försöker fly undan sitt ansvar, ta den lätta vägen ut. Antingen fly eller helt välta det över ända, utan att fundera på konsekvenserna av ett sådant tilltag. Brave är i det avseendet inget under av subtilitet men jag tycker ändå att filmen inte skriver sin publik alltför hårt på näsan. Exempelvis får Merida och Elinor själva uttrycka en önskan om att den andra ska lyssna istället för att någon tredje part ska behöva säga något om att ”de där två lyssnar ju aldrig på varandra…” På samma sätt inser Merida förvisso att hon måste börja ta ansvar för sina handlingar men hon hittar i alla fall en egen väg att göra det på istället för att kopiera sin mamma.

Och där har vi nog en annan stor anledning till att jag gillar Brave – för en gångs skull är inte bara Pixar-huvudpersonen en flicka (bara ett av fyra exempel i Pixars alla 23 filmer. Den enda som haft en kvinnlig regissör. Shame on you, Pixar!) utan det är också hennes relation Elinor som står i fokus. Hur de bägge hittar fram till en gemensam plattform, Elinor i något annorlunda skepnad, är en utveckling som jag både skrattar åt och blir berörd av.

Ska vi fortsätta räkna bonuspoäng kommer kanske det keltiska näst på listan. Brave utspelas i Skottland i en obestämbart historisk tidsperiod och jag har alltid varit svag för keltisk folktro och mytologi. Jag tycker att filmen plockar in de influenserna fint i både design, score (av Patrick Doyle) och det generella världsbygget. Det är främst det som också står för filmens spänningsskapande element. Brave lyckas till och dra den där jättelögnen som bygger på att ett slott helt gjort av sten framstår som mysigt, snarare än råkallt och dunkelt. Meridas faiblesse för bågskytte gör att jag påminns om en annan Disney-klassiker, Robin Hood, och det är en koppling som ger lite extra glans åt Brave.

Jag har som sagt ägnat ett helt mini-tema åt Disney- och Pixar-hår och päls. Trogna läsare kanske också påminner sig om att jag redan fallit i trans över rådispälsarna i Ratatouille som dök upp tidigare under våren i samma påhakande av Jojjenitos Pixartema. Men trots nästan tio år på nacken är Brave fortfarande av en sådan kvalitet rent animeringsmässigt att jag inte kan värja mig på någon fläck. De röda hårkrullen och pälsarna är magnifika.

Ok, så det finns förstås en del dratta-på-ändan-fars för att tillfredsställa de allra minsta också. Brave vänder heller inga nya åkerfåror rent historiemässigt med sin prinsessaga, till skillnad från exempelvis Toy Story eller Up. Men i det allestädes närvarande pälsruset stör jag mig inte så mycket på det. Jag tror banne mig att det till och med är dags att dela ut min allra första Pixar-femma. Ibland händer det!