För inatt, inatt är det du är det jag/å vi följer så lätt minsta motståndets lag/Mot en himmel som har nummer 7/inget kan stoppa oss nu.

Se där, ett par korta fraser som inte bara kärnfullt beskriver drömmarna hos Inger, Kaj, Lennart och Robert i BlackJack (jo, enligt Svensk filmdatabas ska titeln vara hopskriven), utan drömmarna hos snart nog alla som patrullerar landets dansbandslokaler. Banalt, javisst, men är inte vardagen och livet ganska banalt allt som oftast?

BlackJack är filmen om de som var fredags- och lördagskväll kuskar runt och dansar till Thor Görans och Berth Idoffs. Snurrar runt till saxofonriff och smyger lite närmare i de lugnare låtarna. Den samtida kritikerkåren anklagade som sagt BlackJacks handling för att vara simpel och ytlig men i omtitten av en film som snart har 30 år på nacken (men, men…90-talet var ju IGÅR?!) kan jag fortfarande inte tycka annat än att enkelheten tillhör filmens styrkor. Det ÄR banaliteten i det hela som gör ont i bröstet.

Den porträtterar en alldaglighet som för all del både är deprimerande och ångestframkallande men utan att fullkomligt grotta ned sig i den totala misär som annars kan vara lockande. Roberts taskiga ölsinne har inte a-lagsklass, utan är det taskiga helg-utekvälls-ölsinne som hemsöker tusentals. Han är den desperate mannen som är körd i alla kvinnors ögon och därför lika gärna kan ta avspisningarna som en anledning att sänka ytterligare en sexa whiskey. Som försätter sig i korkade situationer och sedan blir förbannad på kompisarna som försöker rädda honom ur dem.

För att överhuvudtaget kunna bli en långfilm har Colin Nutley petat in en bihistoria om dansbandet Black Jacks (vilka 1991 faktiskt fick en efterföljare IRL) eventuella framgångar men dess träffsäkra huvudpoäng är förstås nyskilda (eller bara nyseparerade?) Ingers förhållande till snällis-Kaj å ena sidan och glidar-Tommy å den andra.

BlackJack skyggar inte för att även nyskilda kvinnor ibland kan vilja ha ett enkelt knull i baksätet på en svinkall bil. För att sedan dessutom bete sig rejält svinaktigt mot snällis-Kaj så att hon kan hooka upp med glidar-Tommy. Snällis-Kaj vaktar barn så att Inger kan ta tåget med blott en tandborste och ett par rena trosor i handväskan för en hotellrumsnatt med glidar-Tommy. BlackJack får hjärtat att blöda hos alla oss som känner att vi alltid har varit och alltid kommer att vara snällis-Kaj.

Till filmens fördelar måste också räknas det faktum att jag mer eller mindre återupptäcker både Helena Bergström och Reine Brynolfsson. Två skådisar som jag börjat bli hjärtligt trött på under de senaste åren, men som till min förvåning fortfarande är riktigt bra här (jag borde förstås däremot inte bli förvånad över hur unga de ser ut, men det blir jag ändå. Hallå, 90-talet var ju IGÅR!). Två verkliga personer som förvisso tar korkade beslut men som icke desto mindre känns genuina. Jag behöver inte någon ingående psykologiserande bakgrund för vare sig Inger eller Robert, deras handlingar känns naturliga ändå.

Sedan finns förstås smådetaljer som stör helheten. Dialogen flyter inte alltid smärtfritt. Det är rätt uppenbart att Ing-Marie Carlsson inte har den blekaste aning om hur hon ska agera frisör. Kronologin verkar i mångt och mycket ha offrats på de dramaturgiska detaljernas altare – det är exempelvis bara fem dagar mellan den 13 och 18 december men ändå är bägge danskvällar. Bara ett par dagar efter nyårsafton ska det föreställa vara helt snöfritt i höjd med Gävle. Det jag undrar absolut mest över är dock var Loa Falkmans dansbandsagent har sitt kontor med tanke på att Inger sitter på en ödslig järnvägsstation och väntar på glidar-Tommy mellan Avesta Krylbo och Gävle/Sandviken. Såsom sträckningen går idag bör hon därför befinna sig i någon av metropolerna Storvik, Torsåker, Horndals bruk eller Fors. Men vad vet jag, orterna är kanske allesammans veritabla dansbandsmecka?

Men det är, som sagt, detaljer. På det hela taget håller denna tidiga Colin Nutley-film en klass som han sedan dess tycks ha tappat greppet om.

Annonser