Hade titeln Kungliga patrasket inte redan varit upptagen i Hasse Ekmans filmografi hade den nästan lika gärna kunnat pryda den produktion som nu istället heter Banketten.

Den rika familjen Cotten består nämligen till stora delar av djupt olyckliga och/eller vedervärdiga människor. Pappa Jacob, tredje generationens industrialist, är förvisso en resonabel karl men tvingas se hur hans barn vansläktas å det grövsta och han tar själv på sig skulden för den saken. Hans hustru Agnes håller hårt på familjefasaden, hunsar tjänstefolket och ser det som en fullkomlig katastrof när hon inte längre har 24 böhmiska sherryglas att sätta fram (de husan Gerda slog sönder kommer givetvis att dras från hennes lön).

Äldste sonen Per har döpt om sig själv till Pierre och är en ständigt sarkastisk goddagspilt som inte drar sig för att stjäla från sina föräldrar när hans vanliga tilldelning tagit slut. Vilket den ofta gör. Han är helt enkelt en person som får den ömme fadern att uttrycka sin fulla förståelse för folk som hatar ”kapitalistsvin”. Dottern Victoria, ”Vica”, har bekostat varenda pinal som finns i hennes och maken Hugos gemensamma bostad men är långtifrån lycklig. Hugo gifte sig främst för hustruns tillgångar och de lever nu i ett förgiftat och misshandlade äktenskap.

Den ende i hela bunten med någon slags moralisk ryggrad är minstingen Ivar. Han har å andra sidan precis tvingats krossa sin fars hjärta (men ändå gjort honom stolt i själen) genom att meddela att han inte har den minsta önskan att axla ansvaret för familjens affärer. Han vansläktas på ett annat sätt än Pierre, genom att vara socialist och ha idolporträtt av Lenin på väggen. Han vill åtgärda det faktum att ”allt för få har för mycket medan allt för många har för lite”.

Jösses, det är faktiskt som om Hasse Ekman hållit upp en skrattspegel framför sin teaterfamilj från Kungliga patrasket, men resultatet är knappast något att skratta åt. Eller jo, det är klart att här finns underfundigt spetsiga repliker att skrocka åt (inte minst de som kommer från Sture Lagervalls Pierre) men på det hela taget är familjen Cotten lika trasig och stadd i upplösning som familjen Anker var stabil. Den senare kunde samlas runt sin kärlek för teatern medan den förra knappast finner någon gemensam grund i Jacobs sköna miljoner. Jacob har ägnat allt för lite tid åt familjen i sina ansträngningar att ansamla rikedomar, Agnes och Pierre tar dem för givna, Vica letar efter något annat som kan ge hennes liv mening och Ivar vill inte ha dem.

Men även om Banketten tar sin början i Jacob och Agnes paradvåning på Strandvägen (där jag för första gången hos Ekman noterade hur förtexternas kamera panorerar upp från Dramaten-hörnet och utan klipp kastar oss in i historien) kommer fokus att ligga på Vica. Jag uppfattar inte var henne och Hugos gemensamma lägenhet ska ligga men det spelar kanske inte heller så stor roll. De stora panoramafönstren är nämligen ständigt persienn-försedda och kastar gallerlika skuggor på alla väggar (någonstans borde det finnas en avhandling om Ekmans skugg-arbete). För att publiken absolut inte ska missa symboliken ståtar vardagsrummet till yttermera visso med en burförvisad kakadua och Hugo får kalla Vica för en ”fågel” vid ett av deras många etterdrypande meningsutbyten.

Jag upplever att Ekman velat säga något om det skadliga i att enbart ha pengar för pengarnas egen skull. Han spelar rollen som Hugo, doktor i konsthistoria, och har gett sig själv en tirad om hur rika människor alltid parasiterat på konstnärens hjärteblod. De vill ha det kulturella kapitalet utan att behöva betala mer än pengar för det. I Bankettens sammanhang är Hugo en lika god kålsupare som de andra medlemmarna av familjen Cotten (om inte värre, med tanke på hur han behandlar sin fru) men det är svårt att undgå misstanken om att Ekman här har tagit tillfället i akt att säga ett sanningens ord om sin personliga situation som kulturskapare.

Jag har tidigare tyckt att Ekmans skådespelarprestationer kunnat vara…inte direkt stela, men lite menlösa. Han har sällan varit mer än ett tjusigt fejs för min del men här tycker jag att han och Eva Henning (i rollen som Vica) får till en bra (dvs. dålig) känsla i sitt fördömda äktenskap, om än något melodramatisk ibland.

Dock hänger en hel del av det förstås på Henning som gör ett fint porträtt av en olycklig kvinna. Må vara inte särskilt värdigt, men det är ju liksom en del av hela grejen. Dels är det så uppenbart hur hon snabbt som ögat hänger upp hela sin existens på Ivars socialistkompis Rex, vilken hon oblygt raggar på inom två sekunder. Dels är hon bra på att inta olika roller inom ramen för sin figur – den högdragna societetsfrun med knut i nacken och svart långklänning, den förälskade flickan med blott ett hårspänne och klockad kjol, den deprimerade kvinnan med raserad frisyr och endast en avslöjande morgonrock över axlarna.

Nej, om Ekman drev en smula kärleksfullt med teaterfolk i Kungliga patrasket har han inte mycket av den varan till övers för den burgna överklassen. Deras rikedomar och sociala status skapar bara en bur omkring dem som de oftast inte ens är medvetna om själva.

Återigen har jag med mig två filmspanare som tyckt till om Banketten: Fripps filmrevyer och Jojjenito

Annonser