Tjahapp, så kan det gå… Jag var fullt beredd att osedd avfärda Roma som pretentiöst dravel. Men så kom Steffo från podden Snacka om film!, blockbusterns oomstridde beskyddare, och höjde den till skyarna. Kanske det ändå fanns något i Alfonso Cuaróns berättelse från det tidiga 1970-talets Mexico City?

I fokus står Cleo, hembiträde hos en välbärgad läkarfamilj. Rent yrkesmässigt rullar väl hennes liv på ungefär som vanligt trots att vi som tittar förstår att något är på gång inom hemmets hank och stör. Pappa Antonio ska åka på konferens till Kanda för en längre tid men mamma Sofia synes egendomligt upprörd över hans avresa. Det förekommer också en hel del dämpade (telefon)samtal med vänner och bekanta som antyder att det ligger något mer än en yrkesmässigt motiverad konferens bakom Antonios frånvaro.

Men privat sitter Cleo rejält i skiten. Pojkvännen Fermin är hängiven sin kampsportsträning men desto mindre sin flickvän när det står klart att hon är gravid. Cirkus tre sekunder efter att Cleo trevande berättat att hennes mens är sen är han puts väck och håller sig därefter undan. Det är upp till Cleo och hennes tillika övergivna kvinnliga arbetsgivare att lösa problemen.

Det är såklart ingen större överraskning att Cuarón gjort en snygg film, i svartvitt till yttermera visso (för att tydligare markera ett svunnet ”då”?), och att skådespeleriet är både naturligt och trovärdigt. Så vad sägs om att vi med en gång går vidare till innehållet? Som på ytan måste sägas vara skäligen tunt. Jag kan för all del sympatisera med att regissören passat på att göra en oerhört personlig film (han bör ha varit i ungefär samma ålder som Cleos skyddslingar 1970, 9-10 bast) men den här typen av fundersam slice-of-life fungerar oftast mycket dåligt för min del.

Jag tror mig kunna förstå att Cleos egen historia ska spegla både det som utspelas i läkarfamiljen och de nationella skeendena vid den här tiden men jag lyckas helt enkelt inte uppamma tillräckligt med intresse för att grunna överdrivet mycket på saken. Jag anar såväl nationella, historiska, sociala som etniska undertexter men känner ingen större nyfikenhet att dechiffrera dem. Till viss del skulle jag faktiskt vilja skylla på Cuaróns kamera som är uteslutanden dröjande och eftertänksam, oavsett som den är statisk eller panorerande. Den är dokumenterande och deskriptiv, vilken motverkar den personliga historia som jag uppfattar ska berättas.

Klart är att Cleos bakgrund som mexikansk indian (från Oaxaca-regionen?) spelar roll för hennes yrkesmässiga och sociala underordning på samma sätt som hennes kvinnlighet spelar roll för hennes utsatthet. Även titeln (”Roma” anspelar på bostadsområdet där Cleos familj huserar) antyder en vidare omfattning som jag känner att jag inte greppar. För annars hade väl filmen lika gärna kunnat heta Cleo eller Criada (”Hembiträdet/Husan”)?

Cuarón använder alltså Cleo som ett sorts kalejdoskop, men en uppskattning av Roma hänger ändå på att jag som tittare kan engagera mig i hennes historia, alternativt vara generationskamrat med regissören. Eftersom inget av de här kriterierna gick hem blev Roma i mångt och mycket en film där jag ungefär var tionde minut tittade på klockan för att se hur långt det var kvar till det hela skulle ta slut.

På det hela taget kändes Roma splittrad och luddig, Cuarón har klämt allt för många antydningar och referenser till sådant som jag inte har någon relation till (VSB: det mexikanska bio- och TV-utbudet anno 1970). Nej, ge mig hellre Harry Potter and the Prisoner of Azkaban eller Gravity om jag nu prompt ska se en Cuarón-film.

Här kan du lyssna på när Steffo och Fiffi podd-battlar loss om Roma. Och här kan du läsa Fiffis eget omdöme.

Annonser