Musikalvecka: Rock of Ages (2012)

På 60-talet i den franska kuststaden Rochefort drömde alla om kärlek. På 80-talet i den amerikanska kuststaden Los Angeles drömmer ingen om kärlek, utan är bara om fame and fortune. Or do they?!

Sherrie har i princip klivit av bussen från bonn-Oklahoma när någon stjäl hennes resväska som bland annat var full med hennes älskade skivsamling. Drew kommer till undsättning, inte i tid för att stoppa tjuven men väl för att lyssna på Sherries problem. Han hjälper henne också att fixa ett jobb på den berömda musikklubben The Burboun som är ett av Sunset Strips mest välkända landmärken.

Genom att med en gång utmärka sig som en schysst kille och dessutom vara utrustad med mjukt bruna valpögon borde Drew med omedelbar verkan vara förpassad till Sherries friend zone men icke sa nicke. Snart gosar Sherrie och Drew (som också jobbar på The Burboun) mer än de hugger i på klubben. Trots att Sherrie kom till L.A. med sångardrömmar är hon inte en sämre flickvän än att hon istället raskt kan göra Drews sångardrömmar till sina egna och ser därmed till att Drew och hans band Wolfgang Von Colt får agera förband på The Burboun.

Trots en förlamande scenskräck river Drew av alla rockers programförklaring “I Wanna Rock” till publikens stora jubel och blir därmed uppmärksammad av kändismanagern Paul Gill. Slutet gott, allting gott, right? But of course not.

Drew lägger ihop rock och kändishungrande tjej och kommer fram till att Sherrie varit otrogen med superrockern Stacee Jaxx men utan att fråga henne rent ut. Istället beter han sig som ett as och Sherrie, som lägger ihop rock och kändiskåt musiker, kommer fram till att framgången stigit Drew åt huvudet. Även här utan att fråga rent ut. Därmed är Drew helt i klorna på Paul Gill och börjar sälja av sina rockerideal ett efter ett medan Sherrie gråter en stund i regnet innan hon tar jobb på ”The Venus Club for Gentlemen”.

Ska vi kanske börja med titeln på denna musikal som sattes upp på scen första gången 2005 och sedan blev film? Ok, jag förstår att det är en sångtitel från Def Leppard (vilken komiskt nog inte kan spelas i musikalen eftersom man inte lyckades få rättigheterna till den) och innan dess både ett bibelcitat och titeln på en populär 1700-talspsalm (och otippat nog också en stumfilm som hämtat sitt tema från psalmen). För mig antyder den dock att man skulle få sig till livs en slags kavalkad av rockmusik från, säg, det glada 20-talet och framåt. Istället är det tvärt om, både platsen (Sunset Strip), tiden (1987) och musiken (mestadels glamrock) är oerhört precisa.

Detta är en film som försöker leva högt på klassiker som ”Paradise City”, ”Every Rose Has Its Thorns” och ”Here I Go Again”. Och, förstås, de fullkomligt uppenbara ”I Love Rock ’n’ Roll” samt den tidigare nämnda ”I Wanna Rock”. Problemet är bara att man måste utrusta sig med ett visst mått av önsketänkande för att kunna kalla en del av låtarna för vare sig rock eller rock ’n’ roll. Eller vad sägs om Foreigners ”I Want to Know What Love Is” och Extremes ”More Than Words”?

Nåvälan, det blir snart uppenbart att det enda denna musikalfilm (musikalen har jag inte sett och kan därmed inte uttala mig om) har att komma med är sina hits. Faktum är att man verkar så nöjd över att ha kunnat sätta ihop ett gäng redan existerande låtar som på något vänster ”säger” något (typ ”I wanna rock”) att man inte orkat lägga två ytterligare Gibsonhalsar i kors för att faktiskt bygga något som skulle kunna likna en historia också. Dock lite oklart vem ”man” ska vara i det här läget – regissören Alan Shankman, manusförfattarna Allan Loeb och Justin Theroux eller den ursprunglige musikalmakaren Chris D’Arienzo?

”Ryggraden” utgörs av kärlekshistorien mellan Drew och Sherrie samt deras respektive (och likvärdigt simpla) heaven and hell-historier. Utöver dem inbegriper filmen dessutom den mentala resan som görs av den livs- och rocktrötte Stacee Jaxx innan han finner kärleken med Rolling Stone-reportern Constance, en kortis om hur den övervintrade rockerägaren till The Burboun hotas av konkurs (och finner kärleken) samt korståget mot satanisttillhållet The Burboun som leds av borgmästarhustrun Patricia (som dessutom ska komma att återfinna sin kärlek till rock innan vi är helt klara).

Jamen, visst. Givetvis är detta en film om kärlek, kanske inte helt ovanligt i musikalsammanhang. För att publiken absolut inte ska missa den detaljen får ägaren till The Venus Club (spelad av Mary J. Blige) uttryckligen säga till Sherrie: ”you were looking for love, not fame and fortune”.

Däremot är jag som sagt lite tveksam till om filmen uttrycker särskilt mycket kärlek till rock. Musikvalet har jag redan uppehållit mig vid, så nu är det kanske dags att gå vidare till skådisarna. Julianne Hough som Sherrie har Farrah Fawcett-hår och mer fransar på jacka och stövlar än hon vet vad hon ska göra med. Check för ok rockerpotential. Diego Boneta som Drew ser däremot alldeles för snäll, äppelkindad och krullhårig ut för att uppfylla detta potential.

Priset tas dock av Tom Cruise som Stacee Jaxx. Han tycks ha ansträngt sig rejält för att faktiskt sjunga sina egna låtar (i likhet med en viss svensk sångerska) men vad gör det när hans Axl Rose-stil (bred bandanna och strassbeprydda skinnjackor) känns långt ifrån övertygande. Tom Cruise kan vara mycket, men han är banne mig ingen rocker. (Ska vi snacka riktig rocker så varför inte typ Sam Elliott som Lemmy i Motörhead – the musical?).

Rock of Ages är en musikal där man lika gärna kan nöja sig med att lyssna på soundtracket, eftersom ”historien” aldrig blir något mer än en räcka scener för att motivera att Tompa ska få sjunga Bon Jovis ”Wanted Dead or Alive”.

Filmitch har i årets musikalvecka redan hittat en rockberättelse som var bättre än Rock of Ages. Jag hoppas förstås att hans musikal för dagen också var bättre än ovanstående.