Moonlight (2016)

Det är inte alla förunnat att veta när det är dags att göra halt. Amerikanske dramatikern och skådespelaren Tarell Alvin McCraney verkar dock vara en av dessa sällsynta människor. Han skrev den mer eller mindre självbiografiska historien ”In Moonlight Black Boys Look Blue” som ett skolprojekt och lade den sedan på hyllan utan vidare åtgärd.

Först när filmmakaren Barry Jenkins kunde lägga vantarna på McCraneys historia fick den möjlighet att blomma ut i cineastisk form. Det är inte särskilt konstigt att Jenkins fastnade för historien till att börja med, bägge männen är födda med bara ett års mellanrum och gick på samma skolor i det fattiga området Liberty City i Miami. Vad som kanske är desto konstigare är att de aldrig verkar ha träffats innan Jenkins ville filmatisera McCraneys förlaga.

Först ut i Moonlight är kapitlet ”Little” där pojken Chiron jagas av mobbare. Som genom ett under blir han räddad av den genomhygglige knarkhandlaren Juan vilken tar med Chiron till sitt och flickvännen Teresas hus. Chiron, eller ”Little” som han också kallas, är i desperat behov av detta andra hem eftersom hans mamma Paula är beroende av crack. Och gissa vem som säljer det till henne?

Mittendelen, ”Chiron”, hoppar fram ett antal år. Nu är det high school och en mager tonåring som gäller. Särskilt mycket mer tillfreds med livet har han dock inte anledning att vara och avslutningen leder Chiron och tittaren över till den tredje och sista delen ”Black”.

Vår huvudperson har då antagit hjälten Juans persona genom att inte bara lägga på sig en massa muskler och skaffa sig tandsmycken utan också försörja sig som knarklangare. Men plötsligt får han ett telefonsamtal som raserar den noggrant uppbyggda fasaden.

Moonlight är en film som genererat en försvarlig mängd Oscarshajp och det var mest därför jag var nyfiken på att se den. ”Stående ovationer” tycks vara begreppet för dagen. Barry Jenkins och hans Moonlight levererar ”a remarkable and brilliantly crafted look”, filmen utnämns till “the reason we go to the movies”.

Tja, jag vet inte jag… Kanske får Moonlight en raw deal från min sida med tanke på att den var sist ut i ett elvafilmersmaraton som pågick i mindre än 48 timmar. Men jag hade ärligt talat svårt att komma in i vare sig filmens stil och känsla eller Chirons personlighet.

Överhuvudtaget ställer jag mig frågande till om det ens var meningen att Chiron ska ha någon identifierbar personlighet. Ett tag trodde jag att pojken skulle visa sig vara autistisk eller något liknande. Den här avstängdheten (eller fasaden om man så vill) gör också att jag får lite svårt att säga något konkret om de tre olika skådisinsatserna från Alex Hibbert (Little), Ashton Sanders (Chiron) och Trevante Rhodes (Black). De är alla tre så tysta och otillgängliga att jag har svårt att vare sig förstå mig på dem eller relatera till dem. Där är i så fall i scenerna med mamman Paula där sonens fundamentala utsatthet knappast kan undgå att beröra i all sin råa ovärdighet.

Det jag gillade var dock att Moonlights initiala upplägg gjorde att jag förväntade mig generisk knarkmisär men sedan fick något betydligt mer intimt och identitetsfyllt (”Who is you, Chiron?”). En slags Brokeback Mountain in the Hood om man nu ska generalisera. Fast tillsammans med rejäl knarkmisär också ska sägas. Den crackberoende Paula porträtteras av brittiskan Naomie Harris på ett sätt som skulle skrämma till och med mammamonstret par preferance, Mo’Nique i Precious.

En annan sak som överraskade var soundtracket, en utmanande blandning av 70-tals soul, hip-hop, R&B och Mozart. Plus ett helt nyskrivet orkestralt score av kompositören Nicholas Britell.

Moonlight blev tyvärr en av alla de där filmerna där jag för all del kan se många kvaliteter men ändå inte uppfattar dem. I den grekiska mytologin är kentauren Chiron hjältarnas främste lärare men Moonlights Chiron skulle nog behöva en egen kentaur. En av mer stadigvarande natur än en knarklangare i Miami, vars förväntade livslängd knappast sträcker sig över ett helt pojkliv.

Vi såg alla Moonlight under lite spridda tider vid Stockholm filmdagar, så det ska bli spännande att se vad de andra tyckte om filmen. Även Simon har passat på att tycka till.

Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir
Absurd Cinema
Fiffis filmtajm