PreciousPrecious hade stått länge i hyllan, osedd. Jag tvekade inte när jag fick chans att köpa hem den, med tanke på alla hyllningar den fick när den kom. Men sedan blev det liksom inte av, förrän jobbokcirkeln plockade upp förlagan av Sapphire.

Och då, plötsligt, när jag kollade runt lite insåg jag att regissören Lee Daniels tycks satsa på samma bredd som Ang Lee i sin repertoar. Jag hade bara aldrig kopplat ihop namnen förut. Men en kille som kan få Nicole Kidman att pinka på flickidolen Zac Efron och sedan följa upp det med en (vad det verkar i alla fall) förhållandevis konventionell biopic gör att man blir aningens nyfiken.

Finns det en genre som heter black trash och som kan jämställas med white trash? Med kanske den största skillnaden att white trash-filmer gärna utspelas på landbygden medan black trash-filmer håller sig till storstaden? Nå, finns det en black trash-genre bör Precious inte ha några större problem med att platsa. Historien rör sig kring en blott sextonårig flicka som blir avstängd från skolan eftersom hon väntar barn. Med sin biologiske far. För andra gången.

Med tanke på att hon suttit av alla sina år i skolan med hyfsade betyg trots att hon inte kan läsa varken bokstäver eller siffror ska man kanske inte uppröras allt för mycket över en institution som tycker att det verkar vettigt att stänga av en elev i det läget. Men rektorn ser i alla fall till att Precious får möjlighet att komma till det alternativa programmet Each One, Teach One.

På Each One, Teach One finner Precious inte bara ett sammanhang tillsammans med de andra flickorna i gruppen, utan också en värdefull vän i läraren Blu Rain. Och det ska komma att behövas eftersom livet har ytterligare ett par smockor i beredskap för den unga kvinnan.

Som alltid är det lite nervöst att se en film där förlagan finns i färskt minne och det dessutom är en förlaga som jag tyckte mycket om. Och visst blir det förstås så att kraften i Precious öde inte träffar mig lika hårt eftersom jag vet vad som komma skall.

Men i allt annat kan jag glädjande nog konstatera att Lee Daniels produkt står stadigt på egna ben och de förändringar som gjorts faktiskt gör att filmen funkar bättre än boken i vissa avseenden.

På samma sätt som Kubrick i fallet med A Clockwork Orange ersatte en del av Burgess text med bilder, vilka inte nödvändigtvis förmedlade exakt samma budskap har Daniels ersatt Precious trevande ord med en glimrande gestaltning av hennes inre liv. Egentligen är det bara ett exkluderande som jag ifrågasätter, samtidigt som jag inser att det skulle ha varit mycket svårt att på ett bra sätt förmedla i filmen.

Det har alltså blivit ett fungerande manus av boken, men det som lyfter det hela till en nivå över att ”bara” vara en filmatiserad bok är rollprestationerna och hur filmen har jobbat med dynamiken mellan de olika karaktärerna. Jag får en mycket bättre känsla för samspelet mellan tjejerna i gruppen och hur värdefullt det blir för dem allihop att träffa andra i samma sits. Att bli satt i en situation där man inte behöver låtsas att man aldrig blivit våldtagen, aldrig misshandlad, aldrig läskunnig.

Möjligen kan man tycka att Blu Rain i Paula Pattons silkesskimrande uppenbarelse blir lite för perfekt och till det får jag ingen nyckel om det inte hade varit för extramaterialet. I en intervju med Daniels och Sapphire påpekar nämligen författarinnan att det här är en ”horror story that needed a fairy god mother. Regular horror stories you can see on the news”.

Med tanke på det man har läst om Paperboy börjar jag undra om Lee Daniels inte är något av ett geni när det gäller casting. Ett indicium på det skulle kunna vara Mariah Careys osminkade och helt enkelt vanliga socialassistent. I så fall är det bländande, fullt övertygande bevisen debutanten Gabourey Sidibe som filmens huvudperson och Mo’Nique som modern.

Det som gör mig övertygad om Gabourey Sidibe storhet är inte hennes fysiska form, utan det faktum att hon i ”verkligheten” och i sin fantasivärld framstår som så olika personer att man nästan inte kan se att det är samma skådespelerska. Lika inbunden som hon är i verkliga livet, lika strålande och självsäker är hon i sin fantasi. Kroppen får en helt annan bäring, ansiktet ett helt annat uttryck.

Men hur bra Gabourey Sidibe än är, blir jag ännu mer övertygad om Mo’Niques djävulska moder. Hon är inget mindre än fantastisk; något så läskigt, kallhamrat och egoistiskt var det länge sedan jag såg. Det är många skräckfilmer som skulle kunna offra både en sentida Jason och Michael Myers för att nå den här nivån. Listan över utmärkelserna som hon fick för den här rollen är lång och jag kan tycka att hon är värd varenda en av dem.

Även om man i nuläget närmast överdoserat på biopics och white trash verkligen inte är min genre gör kraften i Precious att jag nog kommer att plocka upp både The Butler och The Paperboy vad det lider.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser