Filmspanarnaalt. titel: Under sanden, Land of Mine

Man pratar gärna om dåliga förlorare men mer sällan om dåliga vinnare. Kanske eftersom det som bekant är de som skriver historien? Huruvida danskarna kunde ses som goda eller dåliga vinnare (eller vinnare överhuvudtaget med tanke på vad som hände under de fem ockupationsåren) efter andra världskriget kan säkert diskuteras i all oändlighet. Klart är i alla fall att det bör ha framstått som en slags poetisk rättvisa att man efter krigsslutet satte tyska soldater på jobbet att rensa den danska västkusten på de ofattbara 1,5 miljoner minorna som låg nedgrävda under sanden.

Under sandenSergeant Carl Rasmussen får ansvar för en grupp tyska soldater som ska ta sig an den föga avundsvärda arbetsuppgiften att lokalisera och desarmera 45 000 minor på en liten standplätt med typiskt danska dyner och strandråg. Han hyser knappast några ömmare känslor för de besegrade soldaterna men hade tydligen inte förväntat sig att basa över ett gäng pojkar, knappt byxmyndiga.

Allt eftersom arbetet framskrider i plågsamt långsam takt (sex minor i timmen dag ut och dag in i tre månader i sträck) har han svårt att värja sig mot att forma någon slags relation till killarna, vilka knappast framstår som några råbarkade flåbusar. De i sin tur pratar helst om vad de ska hitta på när de kommer hem till Tyskland igen, väl medvetna om att sannolikheten att de istället kommer att sluta sina dagar utspridda i småbitar på en dansk strand är förskräckande stor.

Återigen en filmspanarfilm som var ett totalt skott i mörkret men ett som åtminstone för min del träffa ganska så väl. Detta var en del av den danska historien som jag inte hade en aning om och det är svårt att komma ifrån känslan att Under sandet är en film som vill göra upp med en mindre smickrande del av den danska efterkrigstiden.

Trots att Carl Rasmussen (fint spelad av Roland Møller) drivs av en slags grundläggande hederlighet, vad han än må tycka om tyskarna, är det inte fallet med alla de allierade. Många tar gärna chansen att kunna klämma åt förlorarna riktig ordentligt. Exempelvis verkar det oklart om det överhuvudtaget fanns några planer på att utfodra krigsfångarna eller om man kallt räknat med att de skulle kunna svälta ihjäl hellre än att fortsätta att ta brödet ur munnen på behövande danskar.

Som publik får vi ingen bakgrund till vare sig Carl eller hans minröjare och jag kan tycka att det gör filmens moraliska diskussion intressantare (eller i alla fall mindre självklar). De är i grund och botten alla människor som sannolikt genomlevt allt för många olika sorters helveten och nu sitter fast i ett nytt tillsammans. Det känns som om det långsamt går upp för Carl att det är mer givande att försöka återuppbygga ett krigshärjat fosterland (ett ”land of mine”) i gemenskap och samförstånd än att fortsätta kriget efter eld upphör.

Møller gör som sagt en fin prestation och detsamma tycker jag gäller för alla de unga tyskar som spelar minröjarna. Däremot känns det som om filmen inte riktigt vågat lita på att Carls historia och personliga utveckling var god nog, utan velar lite huruvida ljuset primärt ska vila på honom eller på de unga pojkarna.

Visuellt är Under sandet brutal och vacker på en och samma gång. Händelsevis ungefär som en idyllisk sandstrand som gömmer döden i form av 45 000 minor. Från gång till annan kan tempot kännas lite riktningslöst och vagt i kanterna, nästan som om kameran snarare fångat bilder för en dokumentärfilm. Samtidigt tycker jag att det var ett bra val – Under sandet faller inte för frestelsen att göra det hela till en andlös thriller. Det hade säkert också kunnat bli bra, men en helt annan film.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

En tapper liten skara filmspanare kände sig manade:
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Har du inte sett den?

 

Annonser