The Lorax (2012)

Dr. Seuss är en sådan där uramerikansk företeelse som man nästan måste ha växt upp med för att kunna uppskatta till fullo. Lite som Lennart Hellsing skulle jag gissa. Nonsenspoesi och galna infall blandas hejvilt och jag kan förstå att ungar tjusas av låtsasord som ”Thneed”, ”Truffula” och ”Lorax”.

Däremot är berättelsen i The Lorax långt ifrån låtsas, den är snarare ännu mer aktuell idag än den var när Theodor Seuss Geisel skrev sin bok 1971. I Thneedville är alla lyckliga eftersom julen står för dörren. Nej, vänta, det var ju en helt annan berättelse…

Thneedville är ett mecka av artificialitet, plast, batterier och buteljerad luft. Stadens invånare har dock kommit att acceptera det som ett normaltillstånd och endast flickan Audrey drömmer om riktiga träd, så där fluffigt lila som bara träd kan vara. Men eftersom Audrey är flicka (antar jag) är det förstås helt omöjligt att hon själv skulle kunna göra något åt saken.

Det blir istället ett jobb för Ted som älskar Audrey i hemlighet. Till en början är han bara intresserad av träd som en väg till Audreys hjärta men när han har fått höra den historia om avverkning och taskig resurshushållning som den eremistiske Once-ler kan berätta står saken i ett annat ljus. Ted har nu blivit en entusiastisk beskyddare av världens absolut sista truffulafrö.

Huvudfokus i The Lorax är dock historien-i-historien, den om Once-ler som hittade ett paradis fullt med fluffliga träd, söta björnar, sjungande fiskar och Lorax som för trädens talan. Inför Once-ler gör han det dock inte särskilt övertygande eftersom lockropet efter att tjäna pengar är betydligt större än omtanken om några träd när allt kommer till kritan.

Rent tekniskt är The Lorax en närmast löjligt välgjord film, där majoriteten av krutet lagts på hår- och pälstexturer av alla upptänkliga slag. Det är dessutom en närmast löjligt färgglad film, som om produktionsteamet uteslutande levt på nonstop-färgade LSD-piller.

Men för min del blev den tyvärr lite för löjlig, The Lorax ger mig en rätt rolig värld men både historien och humorn blir allt för barnsliga (och musiken allt för generisk) för att filmen ska kunna leverera något utöver den där roliga världen. Dessutom börjar jag får irritationsutslag ju mer jag tänker på den inom animerad film tyvärr allt för vanliga genusbalansen.

Varför hade man inte kunnat göra en historia där det är Audrey som ger sig av efter truffulaträden? Som det är nu tjänar hon enbart syftet att vara incitament för Teds försök att ta sig utanför stadens gränser, att stå vid Teds sida när han måste skydda fröet från den onde kapitalisten O’Hare och stadens befolkning samt ge Ted en kyss när fröet väl befinner sig tryggt i marken och alla stadsborna sjunger en glad stump om hur bra det är med natur.

Nej, The Lorax må visa barn hur bra det är med natur och söta djur men den är inget jag skulle rekommendera för att ge tjejer en känsla av att de kan åstadkomma något på egen hand. För att kunna göra det måste de bli killar först. Och det känns lika unket som buteljerad luft.

Annons