Ricki and the FlashIbland tycks det inte finnas något värre brott i den amerikanska kulturen än att svika sin familj. Det skulle i så fall vara att svika sig själv och sina drömmar. Men hur ska man göra om ens drömmar inte innefattar en familj som man redan har skaffat sig? My head hurts…

Ricki har säkert också den sortens huvudvärk lite nu och då. För många år sedan övergav hon man och tre barn för att istället söka lyckan på musikscenen. Framgången i det projektet torde i bästa fall kunna bedömas som tveksam. Hon och bandet Flash (tillsammans utgör de, surprise, surprise, Ricki and the Flash) är förvisso husband men på en halvsunkig bar i Tarzana. Att kunna försörja sig på musiken är inte att tänka på och Ricki jobbar därför extra som kassörska i en Total Foods-affär där ett genomsnittligt inköp ligger i nivå med hennes egen veckolön.

Men nu är det upp till bevis – dottern Julie har blivit dumpad av otrogne maken Max och av någon anledning bedömer pappa Pete att det är Julies biologiska mamma som behövs för att muntra upp dottern. Eller också handlar det om att hans hustru sedan många år, Maureen, för tillfället är bortrest och kvinnliga kärleksbekymmer endast kan helas av en moders lätta handlag.

I så fall är det önsketänkande. Inte bara är Rickis handlag markant o-lätt, Julie ifrågasätter också varför Ricki helt plötsligt ska börja bry sig när hon inte gjort det på flera år. Men eftersom Ricki nu ändå är på plats och installerad i gästrummet (rimligtvis borde det finnas fler än ett med tanke på husets elefantisis-format) gör hon ett försök att börja lappa ihop förhållandet med sin familj.

Ricki and the Flash lovar i upplägg samt med Diablo Cody-manus feel good och det är väl också vad man får. Bara lite äldre, lite trasigare, men inte för den skull nödvändigtvis mognare. Trots läsglasögon känns Meryl Streeps Ricki fortfarande som en upprorsbenägen tonåring som med viss motvilja tar sig an mamma-jobbet. Man får ingen upplevelse av att hon aktivt ogillar sin dotter, men själva böket och stöket och det där vardagliga, det hade hon gärna varit utan.

Och de var ju också det hon såg till att göra sig av med när hon stack från Pete och ungarna. Upplägget är faktiskt ganska intressant – vad hände egentligen med Kvinnan och de omkring henne när det är hon som lämnar dem? En slags Kramer vs. Kramer många år senare eller fiktionaliserad Jag är Ingrid.

Men eftersom Ricki and the Flash ska vara feel good och komedi snarare än ett sönderslitande familjedrama à la Festen lyckas filmen aldrig med mer än att skrapa på ytan av detta potentiella getingbo. Man hör det ilskna surrandet när man skakar om men helvetet bryter aldrig lös i form av tusentals små kroppar, stingande bölder och inhalerade insekter.

Ricki får ha ett kort uppblossande gräl med den perfekta Maureen, kvinnan som fanns där för hennes man och barn när hon själv inte ville ta på sig den rollen. Maureen ogillar Ricki för hennes svek, särskilt mot barnen, medan Ricki upplever att Maureen är den verkliga ormen i paradiset, inte hennes egna handlingar. Kort därefter håller också Ricki ett kort och improviserat tal på scenen i den sunkiga baren om hur hårt just mödrar döms för att inte vara närvarande. Lite allmänna plattityder som ingen egentligen kan säga emot. Jag tror att en stor del av filmens problem ligger i att konflikten som målas upp är lite för allvarlig och djupgående för att kunna lösas på ett känslomässigt och psykologiskt tillfredsställande sätt på 100 feel good-minutrar.

Så i slutänden tar Ricki and the Flash förstås inte bara bort den skrapande kniven från getingboets yta utan dränker också hela härligheten i generösa mängder försoningssirap. Vilket förstås är lite synd eftersom jag får en känsla av att det där getinghelvetet hade kunnat bli rätt intressant.

star_full 2star_full 2

Malmo_Filmdagar_2015_100Vi var bara två som såg Ricki and the Flash under Malmö filmdagar.
Fiffis filmtajm

Annonser