Ni vet när man blir tagen gisslan med ett trevligt samkväm bestående av lite öl och snacks och helt plötsligt sitter och tittar igenom värdparets familjealbum eller femtusen semesterbilder? Nä, det är sant, numera finns ju Facebook för allt sådant. Man får alltså inte ens längre vare sig öl eller snacks innan man ”måste” ta del av privatfoton och amatörfilmer.
Inte heller bjuder Jag är Ingrid på dryckjom eller skaffning innan publiken översköljs med foton, amatörfilmer, studioporträtt, filmklipp, nyhetsinslag, intervjuer och journalfilmer. Filmen om Ingrid Bergman lever gott på det faktum att filmstjärnan som föddes för exakt hundra år sedan den 29 augusti i år uppenbarligen var väldigt förtjust i att släpa med sig en filmkamera snart sagt överallt.
Bildkavalkaden ackompanjeras av Michael Nymans karakteristiska stråkfilande och Alicia Vikanders röst som läser upp utdrag ur dagböcker och brev. Men sedan då?
Jag blir inte riktigt klar över vad (för mig okände) filmvetaren och regissören Stig Björkman egentligen vill med sin film. Lejonparten handlar förstås om Ingrid Bergmans relation till sin familj eller kanske familjens relation till henne eftersom det oftast är de som har fastnat på filmerna. Men samtidigt som de fyra barnen Pia, Isabella, Ingrid och Roberto med värme berättar om hur rolig, skimrande och storslagen mamma var inser man snabbt att här sitter också fyra ungar som alltid kom i andra hand.
Ingrid verkar rätt tidigt ha haft klart för sig att hon inte bara ville arbeta inom filmen (hellre än teatern, vilket bör ha varit ett djärvt val i början av 30-talet) utan också att hon ville göra det i stor skala. Traggla runt i pilsnerfilmer på hemmaplan låg inte för henne och med stor målmedvetenhet tycks hon ha gnetat på till dess att det kom ett erbjudande från Hollywood och David O. Selznick.
Grejen var bara att när det där erbjudandet kom fanns det redan en man och en dotter (Pia) på plats. Efter en tid följde de efter till USA, men då inte till Kalifornien utan till östkusten där Ingrid kunde hälsa på när det fanns utrymme i spelschemat. Fast helst inte för länge. Vid något tillfälle har det gått en tid sedan den senaste filminspelningen och hon upplever att hon ”kvävs” av familjelivet. Kanske också av stress över när nästa erbjudande ska komma?
I den kommande filmen Ricki and the Flash förklarar huvudpersonen Ricki, en måttligt framgångsrik men enveten rockentusiast, att hon var tvungen att överge man och barn för att följa sina artistdrömmar på annan ort. Varpå den nu vuxna dottern utbrister ”But I thought we were your dream?!” Ungefär samma dilemma framkommer i Jag är Ingrid, men aldrig uttalat och det är kanske där knuten ligger.
Filmen hade kunnat bli riktigt intressant om man istället valt att gräva lite djupare i den konflikten – ska föräldrar offra sin personliga lycka för sina barn när de väl är anskaffade? Ska vi tro Jag är Ingrid har emellertid det mesta, så här i backspegeln, ordnat sig till det bästa eftersom avkommorna tillsammans med Stig Björkman skapar en nästintill reservationslös hyllning av den fantastiska Ingrid Bergman. Både Personen och Skådespelerskan.
Aldrig antyds det att de nu vuxna barnen tycker att deras mamma svek dem, istället är de anmärkningsvärt förstående för hennes situation. De kan beskriva hur de som barn förstås ville ha sin mamma hos sig oftare men det kommer samtidigt alltid en liten dementi på slutet om att de nu förstås inser att det inte var möjligt. På det hela taget hade de ändå en bra barndom med en fantastisk mamma. Möjligen ligger det ofattbara mängder terapitimmar bakom den här förståelsen men det är i så fall inget som förmedlas till publiken.
Kort sagt skulle man kanske kunna säga att Ingrid Bergman helt enkelt var en Kulturkvinna av liknande skrot och korn som de på senare år ständigt kritiserade Kulturmännen. Hennes dröm och största kärlek var Filmen. Först därefter hade hon ro att fokusera på andra relationer. Vill man vara psykologiskt insinuant kan man fundera på hur bekvämt hon kanske tyckte att det var att kunna gömma sig bakom en kamera för att stå ut med familjelivet överhuvudtaget.
Jag är Ingrid ger tyvärr inte sin publik så mycket mer än ett par intressanta filmfakta, ett repetitivt Nyman-score, en oändlig parad av privata bilder, ett par sjuhelvetes stora frågetecken samt en gnagande känsla av att det man nyss sett kändes oerhört tillrättalagt. För en Bergman-novis som jag blir filmen ibland intressant, men aldrig fascinerande.
Jag är Ingrid var avslutningsfilmen på årets Malmö filmdagar, så vi var fler som fick ta del av Bergmans fotoalbum:
Fiffis Filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord 
Stig Björkman har författat samtalsböckerna ”Trier om von Trier”, ”Woody om Allen” och en liknande bok om Joyce Carol Oates (ej läst). Det är min relation till honom. I dessa samtal verkar han rätt sund, även om de kritiska frågorna kanske lyser med sin frånvaro.
Bra sagt Sofia. Jag satt själv och kämpade med min text igår (publiceras imorgon på bloggen) och vi är inne på samma spår. Du lyckas uttrycka vissa saker som jag sökte efter på ett redigt och tydlig sätt. Bra text. Jag adderar till kritiken imorgon på min blogg! 🙂
Satans vad trist det kan vara att titta på andras semesterbilder. Check.
Och oj, vad genomskinliga barnens uttalanden om att de förstod sin mor var. De är lojala intill döden som det verkar. Men de lärde väl sig ”the hard way” att om de sa emot henne fick de inte se henne på 7 månader igen för att hon ”blev tvungen” att ta ett jobb i en annan del av världen.
Som du (och jag) skriver… filmen skapar fler frågor än svar.
@Andreas: Aha, så personbeskrivande dokumentärer är alltså lite av hans grej både när det gäller film och böcker?
@Henke: Tack 😀 Det känns väldigt synd att den är så pass överslätande, det måste ju gå att göra ett mer kritiskt porträtt utan att det uppfattas som skitkastning för den sakens skull.
Trier om Trier tror jag att jag läst om det är nu samma bok är den klart läsvärd då Trier inte liknar någon annan person jag stött på hitintill – mycket underhållande.
Det blir lite kväljande med sådana här hyllningsfilmer – jag brukar hålla mig undan.
@Filmitch: Smart drag. Däremot skulle jag gärna se en film som behandlar hennes olika filmer och roller.
Du som antecknade så flitigt genom hela filmen (och var den enda av oss som inte slumrade till), jag trodde nog att du skulle kunna hitta fler försonande drag hos filmen än vad vi sömntutor lyckades med. Men icke sa Nicke.;)
@Fiffi: Nope 🙂 Men det var ganska skönt att vi var så pass enstämmiga för då känns det inte uteslutande som det är en själv det är fel på när ”alla” andra verkar älska ihjäl filmen…