A Midsummer Nights Dream 2005Så var det dags för kärleksbekymmer (igen), detta till synes outtömliga ämne för vår gode Wille. Den här gången i en modernare tappning inom ramen för BBC-satsningen ShakespeaRe-Told. Och till skillnad från de andra delarna har jag den här gången faktiskt träffat på dramatikern för dagen tidigare – Peter Bowker var nämligen mannen som stod bakom den enda Wuthering Heights-adaption jag sett (än så länge).

Semesteranläggningen Dream Park har rykte om sig att skapa varaktiga kärleksförhållanden. Det var dit Theo och Polly kom för 26 år sedan och det är dit de kommer tillbaka för att fira dottern Hermias förlovning med den ordentlige James (Demetrius). Efter lite inledande problem med bokningen ser den koleriske fadern Theo fram emot en glad fest med vänner och bekanta.

Men då har han inte räknat med sin dotter och hennes egentliga kärlek Lysander som både gatekrashar Dream Park och partykrashar Theos tillställning. Drypande våt tillkännager han sin kärlek för Hermia och hon är inte sen att ställa sig på hans sida. Trots att det drar sig mot kylslagen natt knallar nu Hermia och Lysander, Hermias kompis Helena och James samt den upprörde Theo omkring i Dream Park för att försöka komma till rätta med alla kärlekskomplikationer.

Den komplicerade kärleken är inte enkom reserverad för människorna. Anledningen till att Dream Park är så synnerligen väl lämpat för par-makande beror till stor del att de omgivande skogarna är smockfulla med älvor. De styrs av Oberon och Titania som på sista tiden inte heller kommit så värst bra överens. Oberon tycker att Titania är allt för stolt och halsstarrig och bestämmer sig för att stuka henne lite med ett kärlekselixir.

Min bekantskap med ShakespeaRe-Told avslutades på bästa möjliga sätt. Rent miljömässigt har Peter Bowker inte förflyttat sin Shakespeare särskilt långt – vi är fortfarande kvar i en förtrollad skog även om den omger en all-inclusive semesteranläggning. Fragment av den ursprungliga dialogen dröjer sig också kvar, insprängd här och var på ett sätt som känns uppfriskande. Det var dessutom den enda av de här nytolkningarna där jag tänkte på soundtracket, vilket var positivt eftersom det var mycket välfunnet (om än med uppenbara låtar som ”Strangers in the Night” och ”Love Potion No. 9”)

I den här versionen blev också de så kallade ”Mechanicals” till en klar fördel istället för att vara ett inslag som förlänger historien med en halvtimme när man tror att den egentligen är slut. Jag tror att det dels beror på att Bowker lägger upp sin historia på ett smartare sätt, dels på att deras avslutande föreställning faktiskt är roligare än en taffligt misslyckad tragedi om Pyramus och Thisbe. Med Titanias benägna hjälp får vi dessutom både en hjärtevärmande avslutning och en rimlig förklaring till att publiken gapskrattar åt något som i själva verket inte är särskilt roligt.

Här är rollfigurerna inte hantverkare utan personal som gärna vill få lite extra stålar genom att också uppträda för gästerna. Till förlovningsfesten sätter de därför ihop ett gäng mer eller mindre kassa trolleri- och sångnummer. Mest plats tas förstås i vanlig ordning av Nick Bottom i form av komikern Johnny Vegas vars främsta kvalifikationer är vulgära ”skämt” och undermåliga imitationer. Han är otvetydigt rolig även om jag hela tiden blir nervös eftersom hans kroppshydda och karakteristiskt hesa och lite pipiga röst får det att låta som om han är på väg att rasa omkull av en hjärtinfarkt vilken sekund som helst.

Den drömska stämningen lyser med sin frånvaro, möjligen beroende på TV-filmskänslan som skapar en rätt realistisk atmosfär. Plus att man inte kan annat än sympatisera med de stackars skådisarna som måste låtsas att det är så varmt att man kan ta av sig koftan samtidigt som kondensröken står som en plym ur munnen på dem så fort de ska säga något.

Men det gör inte så mycket eftersom den samlade ensemblen är så pass duktig att den klarar av att förmedla bilden av riktiga par som faktiskt försöker reda ut riktiga kärleksproblem. I främsta ledet hittar vi förstås Imelda Staunton och Bill Paterson som Polly och Theo. Bowker har klämt ihop lagstiftaren Theseus och den rigide fadern Egeus i Theo, en man som längs med vägen hunnit glömma vad som är viktigt här i livet. Oberon och Polly är de som påminner honom om det och även om Imelda inte har särskilt mycket screentime gör hon givetvis mesta möjliga av det hon får. Superbt.

Jag gillade också Sharon Small och Lennie James som Titania och Oberon. Speciellt som Bowker även här gör ett bra val och låter Titania övertalas till kärlek av en ångerfull Oberon snarare än påverkas av kärlekselixiret som i Willes original. Detsamma gäller faktiskt också James och Helena, vars förhållande dessutom grundas i ett tidigt skede när James erkänner att han alltid haft så mycket lättare att komma överens med Helena än med Hermia. De övernaturliga krafterna med älvor och kärlekselixir får i Bowkers tappning alltså vara något som får människorna att vilja få kärleken att fungera, snarare än ett lappa-och-laga-quick-fix men minimal personlig ansträngning. Me like.

A Midsummer… i denna BBC-dräkt är en välgjord komedi som lämnar sina tittare med en avslappnad och lättsam känsla mer lånad från Sinatra än Wille och Puck: ”It turned out so right for strangers in the night”

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser