I dagens filmindustri, när effekter ofta bygger på ansträngningarna från en grupp som skulle kunna spela fotbollsmatcher med fulltaliga lag mot varandra varje lunch, är det kanske lätt att glömma en tid när make-upartisten kunde vara en minst lika stor stjärna som skådisarna han fixade till. Mest känd är i dessa sammanhang är sannolikt Universal Studios Jack Pierce som skapade utseendet hos Karloffs Monster och Mumie samt Chaneys Varulv.
Men även om han inte är lika känd som Pierce vägrar Pete Dumond, med 25 år innanför bältet vid American International Pictures, ge sig utan en fight. När studions nya chefer frankt förklarar att monsterfilmen som genre är död och att folk numera vill ha eskapism i form av skönsjungande unga män, strandpartyn och ”gorgeous gals” kontrar Pete med att han i så fall ska se till att studion aldrig överlever hans frånvaro.
Chans till att genomföra sitt hot får han genom sitt sista jobb – Werewolf Meets Frankenstein. De två unga killarna som spelar varulven och monstret, Larry och Tony, litar helt och fullt på Pete (det var ju hans sminkning som skapade deras karriärer) så när sminkören föreslår att han ska använda en ny kräm under deras masker har de inga invändningar.
Vad de inte vet är att Pete tycks kunna lika mycket om psyko-kemisk kontroll som han kan om monstermasker. Appliceringen av krämen låter honom försätta killarna i ett lobotomiliknande tillstånd där de lyder hans minsta vink. Nu är det bara för Pete att släppa lös sina ”barn” för att utverka en ljuv hämnd.
How to Make a Monster är givetvis ytterligare ett sätt att försöka mjölka pengar ur den succé som var I Was a Teenage Werewolf och den påföljande I Was a Teenage Frankenstein. I filmen försiggår någon slags metahandling där det är Larry och Tony istället för Michael Landon och Gary Conway som spelade Varulv respektive Monster.
Jag kan mycket väl tänka mig att filmen försökte ha en poäng och få folk att bli lite nostalgiska över en klassisk filmgenre (monsterfilmer) som en gång när det begav sig ofta räddade en filmstudio på fallrepet. Problemet är bara att den inte är särskilt väl berättad och karaktärerna blir skissartade i bästa fall. Man tycker inte det minsta synd om stackars Larry och Tony som blir utnyttjade av Pete. Pete själv är hela tiden så övernaturligt lugn att det aldrig blir särskilt spännande. Även polisarbetet rullar på precis som planerat och hittar alla nödvändiga ledtrådar precis i rättan tid.
De ändå rätt intressanta temana kring tonåringar, pubertalångest och utelämnande i en hård och okänslig vuxenvärld som försigkom i högre eller mindre utsträckning i föregångarna har man i princip helt struntat i här, vilket naturligtvis också bidrar till känslan av simpelhet
Storyn är nästintill plågsamt övertydlig där Pete under filmens första minutrar får ha en lååång utläggning om hur han ser alla sina ”skapelser” som välsignelser och att han alltid delar med sig av något inom sig i dem, artist som han är. Den olycksalige vakten som kommit något på spåren skulle lika gärna kunna ha haft TV-serie-Batman-stora bokstäver på sin anteckningsbok, men istället för ”1000 volt battery” skulle det ha stått ”Little black book of incriminating clues”.
Om inte annat får How to Make a Monster stå som levande bevis för att tendensen att snabbt slänga ihop hafsiga och oengagerade uppföljare knappast är ny.
Rörliga bilder och tryckta ord 