2001: A Space Odyssey (1968)

alt.titel: År 2001 – Ett rymdäventyr

På förekommen anledning av onsdagens inlägg om post-2001-filmen Interstellar.

***

Astronauterna David Bowman och Frank Poole är på väg mot Jupiter i ett rymdskepp som kan liknas vid både en spermie och ett öga med vidhängade synnerv, beroende på läggning. Ombord på Discovery One finns dessutom tre ytterligare besättningsmedlemmar försänkta i kryosömn och superdatorn HAL9000. Genom en entusiastisk TV-sändning från jorden får vi veta att datorn inte bara föredrar att kallas Hal och betraktas som en sjätte besättningsmedlem av David och Frank, utan att den också är så högtstående att den är ”foolproof and incapable of error”. Det finns ingen chans att det här kommer att gå åt helvete…

Men självklart gör det det. Hal larmar om ett tekniskt fel som kanske inte alls är ett fel och nu sitter David och Frank i skiten. Om Hal inte är så foolproof som man tidigare trodde finns det betydligt värre saker som kan gå fel, men kruxet är ju att de ännu inte vet. De är emellertid tillräckligt paranoida gentemot sin mekaniske kompis för att vilja diskutera saken utom hörhåll för storebror. Synd att de inte tänkte på att de allestädes övervakande skärmarna ger Hal en utmärkt möjlighet att utnyttja sina läppläsningskunskaper.

Det dröjer inte länge innan Frank ligger i fritt fall i rymden (gör han en Matt Kowalski eller en Cooper? Take your pick) och David är utestängd från Discovery One, kort sagt up shit creek without a helmet. Hur ska det nu gå med uppdraget att ta sig till Jupiter?

Men 2001 skulle naturligtvis inte vara den klassiska film den är om den enbart handlade om en möjligen paranoid eller kanske till och med psykotisk dator. Anledningen till att Discovery One är på väg till Jupiter är att man hittat en mystisk monolit på månen, vars utsändningar tycks vara riktade mot vårt solsystems femte planet. Monoliten (eller i alla fall en som är till förvillelse lik månversionen) har ännu tidigare visat sig på jorden och där eventuellt triggat igång en ny fas i människans evolution. Och när David till slut ändå lyckas hanka sig fram till Jupiter väntar fantastiska upplevelser…

För honom i alla fall, som tittare är jag mer skeptisk. Jag har tidigare kunnat konstatera att jag inte är jättekompis med Stanley Kubrick och har börjat misstänka att jag kanske inte heller är det med Arthur C. Clarkes hårda science fiction. I likhet med A Clockwork Orange (Kubricks film, alltså) handlar 2001 om en slags visuell översättning av kanske inte helt tydliga händelseförlopp eller i alla fall sådana som är öppna för mer eller mindre fri tolkning.

Och det är klart att jag inte kan annat än applådera Kubricks ambition – 2001 är imponerande maffig (men, om jag ska vara ärlig, utan att för den skull bli svulstig) med kärleksfulla visioner av ett mystiskt och respektingivande universum. Storslaget och vördnadsbjudande. Ja, säkert så 1968, själv famlar jag förgäves efter något mer än bara suggestiva bilder att förhålla mig till.

Kanske väldigt konkreta bilder? Filmen anstränger sig för att porträttera en rymdålderns välbekanta alldaglighet. En rutin som innehåller såväl rymdmat samt små bärbara och platta TV-skärmar som en ”Zero Gravity Toilet” (utmärkt med så stora bokstäver att den skulle kunna ha kvalificerat sig till ett Batman-avsnitt). Rent teknologiskt finns det säkert inte mycket att invända mot.

Samtidigt blir det då lite av en krock när denna framsynta teknologi måste samsas med en kultur som fortfarande bygger på (givetvis kvinnliga) flygvärdinnor (eller ja, rymdvärdinnor kanske man måste kalla dem) i olika käcka outfits och inredningar som så här drygt 40 år senare knappast andas futurism. Loungen vid månlandningsstationen torde ha kunnat platsa i vilken hipp inredningstidning som helst när det begav sig.

2001 innehåller egentligen inga karaktärer som vi får lära känna. Människorna David, Frank och Dr. Heywood R. Floyd gör bara sina jobb utan att bjuda på särskilt mycket (alls något?) av sina personligheter. Hal är förvisso hotfull så det räcker men hans motiv för detta (bortsett från en eventuell överlevnadsinstinkt) förblir vaga.

Vad monoliterna är, vad de innebär för de som träffar på dem eller vilka som sänt ut dem (är de kanske själva någon form av utomjordisk art?) antyds endast. Kanske de står i någon slags kontakt med solen, kanske få de energi från vårt eget solsystems stjärna? Kommunikationsbaser, evolutionskatalysatorer, varelser i sig själva eller stjärnportaler är helt upp till tittaren själv att avgöra.

Det är kanske inte så förvånande att den kanske mest kända delen av filmen (i konkurrens med inledningen ”The Dawn of Man”) är den ombord på Discovery One, ”Jupiter Mission”. Vardagslivet på rymdskeppet är ömt och omsorgsfullt beskrivet in i minsta skärm, spak, knapp och jungfruligt vita korridor. Hals röda övervakningsöga är verkligen en rejält hotfull och obehaglig närvaro. Den misstänksamma stämningen mellan människa och maskin är inte det minsta vag utan högst påtaglig.

Bra så. Problemet är att när vi kommit till filmens slut visar det sig att just den delen aldrig blivit mer än ett spännande mellanspel i den övergripande historien. Det som utspelas mellan David, Frank och Hal har ingen som helt betydelse för eller återverkan på det som sedan sker när Discovery One väl tagit sig till Jupiter.

Alltså: pluspoäng för snygga bilder, ambitiös teknologisk framsynthet och stämningen ombord på Discovery One. Minuspoäng för det mesta som skulle ha kunnat få mig engagerad i vad som faktiskt utspelas i filmen. Vaghet innebär inte per definition djupsinnig intention och det gör att jag inte blir fascinerad av vad som i grund och botten är 10 minuter av elektriska motsvarigheter till färgade oljebubblor som flyter omkring.