This Is Where I Leave You_PB.inddFörfattaren Jonathan Tropper dedicerar This Is… till “Mom and Dad” och med tanke på bokens handling blir man lite nyfiken på i hur stor utsträckning han kan tacka sin mor och far.

This Is… beskriver nämligen de sju plågsamma dygn under vilken den annars inte särskilt judiska familjen Foxman måste sitta shiva. Detta tack vare att patriarken Foxman är inte bara frånvarande i psykisk mening, utan högst påtagligt död. Nu är frågan om de tre bröderna Judd, Paul och Philip, systern Wendy och den frispråkiga modern Hillary gemensamt kan ta sig igenom dessa sju olidligt långa dagar med vettet i behåll.

Hillary är nämligen författare av populära barnpsykologiböcker och har aldrig tvekat att använda sina barns upplevelser för att göra sina alster mer verklighetstrogna. Paul sörjer fortfarande sin förlorade baseball-karriär och skyller misslyckadet i hög utsträckning på Judd. Paul är också den som har stannat kvar i staden och nu sköter faderns kedja av sportbutiker, ett jobb som han inte tycks särdeles förtjust i.

Minstingen Philip är den som konstant måste hjälpas ur diverse knipor och det är inte utan att Paul och Judd känner sig lite tveksamma ifall de är beredda att ställa upp lika helhjärtat på lillebroderns alla fuck-ups som föräldrarna var. Wendy är gift trebarnsmor, men tycks inte riktigt kunna finna den där illusoriskt ogrumlade barn- och giftaslyckan. Till viss del hänger det ihop med att hon är gift med arbetsnarkomanen Barry som ibland knappt tycks vara medveten om att han är både gift och far.

Och så har vi berättaren Judd, som när boken tar sin början inte skulle kunna vara så mycket mer nere i kängskaften om det inte vore att han ännu inte vet om att han kommer att tvingas tillbringa lite mer än en vecka i familjens trygga famn.

This Is… skulle kunna bli en av de där halvpopulära filmerna med Ben Stiller i rollen som Judd Foxman (Ok då, Jason Bateman). En film som tappar flera tittare eftersom den antingen saluför sig som ett drama, vilket den är för lättviktig för att vara, eller som en komedi, vilket den är allt för allvarlig för att vara. Men ni fattar, typ dramakomedi eller komiskt drama eller vad man nu vill kalla genren.

Jonathan Tropper har en ganska utpräglat distanserande humoristisk stil där han i och för sig myntar ett och annat guldkorn, men som också blir aningens tröttsam i längden. Möjligen är det också denna stil som skapar känslan av att man aldrig kommer karaktärerna i boken riktigt under skinnet.

Däremot bjuder Jonathan Tropper läsaren på gott om kroppar – fokus för Judd ligger för det mesta på hur folk ser ut. Först kändes det lite halvslemmigt och gubbsjukt (särskilt när den överjordiskt fräscha och trimmade Penny uppenbarligen tycker att lite manligt midjedaller är det sexigaste som finns) men efter ett tag inser jag att Tropper ger alla en släng av sleven. Vi har förvisso den manliga blicken på den kvinnliga kroppen, men vi har också den manliga blicken på den manliga kroppen när de forna high school-kompisarna ska försöka bräcka varandra i idrottsliga bedrifter. Plus den kvinnliga blicken på den kvinnliga kroppen när Wendy träffar sina gamla high school-kompisar och man mindre synbart (men inte mindre kännbart) bedömer hur de andra fixat barnafödande och allmän gravitationspåverkan. Endast en tydlig slutsats framgår: har man inte en kropp som är estetiskt tilltalande för sin omgivning är det ens förbannade plikt och skyldighet att skyla den.

Men karaktärsmässigt flyter läsaren som sagt hela tiden snarare en bit ovanpå. Exempelvis blir den frånvarande fadern aldrig särskilt tydlig i konturerna, hans barn delar ett par spridda minnen av den tystlåtne mannen som i och för sig verkade göra allt han kunde för sin familj men som i slutänden ställde sig lika oförstående inför den och dess dynamik som läsaren gör.

Undantaget till de ytliga karaktärerna skulle möjligen vara Judd själv om det inte vore för att han primärt är fokuserad på den magnifikt havererade relationen med hustrun Jen. Plus att fundera på hur han någonsin ska kunna ta sig in i spelet igen. Överhuvudtaget är This Is… en relationsroman och då gärna relationer uttryckta i mer eller mindre fysisk form. Foxmans är på det hela taget en rätt sex-glad familj både vad gäller avhandlande i teorin och utövande i praktiken.

Dock är alla relationerna mer eller mindre misslyckade. Tropper ger oss egentligen ingen som är tillfreds med sakernas tillstånd i detta nu, utom möjligen modern Hillary eftersom hon får ha sina barn och barnbarn omkring sig.

Man skulle nog kunna säga att detta verkar vara lite symptomatiskt för familjen Foxman. Den vapenvila och förståelse som långsamt kan börja växa fram hos dem under de oändliga Shiva-dagarna skulle aldrig ha uppstått om de inte av yttre omständigheter skulle ha tvingats till denna gemenskap. På samma sätt är det yttre omständigheter och inte inre drivkraft som tvingar Judd att hitta någon form av gemensam arena för hans och Jens framtida relation.

Visst gör Tropper en och annan klarsynt iakttagelse genom Judds ögon men jag misstänker att jag inom en månad kommer att säga ”Vad fasen var det för bok vi hade senast i bokcirkeln nu igen?!”