Christmas wreathJomen visst kan bloggen bjuda på ännu en julfilm så här dan före dopparedan! Sedan tar vi lite ledigt och återkommer fredagen den 27 december för att möjligaste mån motverka post-juldepressionen.

***

Black Christmas 2006Att Billy Lenz är något fixerad vid julhögtiden är kanske inte så konstigt. Tidigt förgyllde hans mer eller mindre anstrukna och kärleksfulla moder julklappsutdelningen genom att informera sin son om att tomten inte bara ickeexisterande, utan faktiskt död.

Föräldern som Billy tyr sig till blir därför rätt naturligt hans far. En man som Billy ytterligare några jular senare får se bli ihjälslagen och begravd under det stora huset av den fortfarande ytterst kärleksfulla modern och hennes älskare. Vid upptäckten att Billy sett allt de haft för sig stängs han in på vinden i nästan tjugo år.

Men vänta, detta är inte allt. Hade det funnits en julmotsvarighet till Extreme Home Makeover, TV-serien som lika gärna hade kunnat heta Har Du Inte Cancer Är Du Inte Värd Ett Nytt Hus, hade Billy utan problem kvalat in. Under en av sina ensamma julvindar får han nämligen ovälkommet sällskap. Den mordiske plastpappan har inte kunnat uppfylla sina äktenskapliga plikter och den kärleksfulla modern blir i ett slag kärleksfull på ett högst olagligt sätt.

Om det inte hade varit fysiologiskt omöjligt hade sannolikt Billys dotter-syster också fötts på julafton, nu tilldrar sig det lyckliga tillfället istället någon gång i september. Hon växer fortsättningsvis upp utan att någonsin få veta vad alla de konstiga vindsljuden handlar om. Men en julafton får Billy äntligen nog (man får ändå säga att han varit rätt tålmodig fram till dess) och när polisen äntligen anländer möts de av ett hus dränkt i blod och en kille som sitter vid matbordet och äter sina alldeles egenhändigt bakade jul”kakor”. Next stop, the criminally insane ward.

Inte alls särskilt många år efter Billys eskapader har hans hus blivit hemstad för universitetsföreningen ΑΔΚ och trots att många farit hem över ledigheten är huset fortfarande tillräckligt fullt med huggvänliga tonårstöser för att tillfredsställa den kräsnaste av slashermördare.

Vad gör man när man får tips om en ovanligt bra slasherskräckis från 70-talet? Självklart ser man den! Vad gör man när man blir uttryckligen varnad för och avrådd från att se remaken av samma slasherskräckis? Självklart ser man den!

Black Christmas är alltså ett omtag på filmen med samma namn från ’74 och trots att jag var inställd på att inte alls få mig samma kvalitet till livs blir jag ändå, besviken är inte rätt ord, men fascinerad över att det går att göra så dålig film.

Som vanligt i de senaste årens våg av remakes på mer eller mindre klassiska skräckfilmer är det rent materiella produktionsvärdet på Black Christmas förhållandevis högt. Stilen är klar och uppolerad och skådisarna den välbekanta samlingen av halvkändisar (Andrea Martin och Lacey Chabert) och sentida scream queens (Crystal Lowe och Mary Elisabeth Winstead).

Men redan under filmens första sekunder inser man att det här är ett sådant fall där den sentida produktionen har uppfattat ramarna på originalhistorien, men inte alls dess atmosfär. Vi får nämligen exakt samma bild av ett ljusbeklätt stort hus och julmusik, men istället för ”Stilla natt”-körer är det en ösig Kay Starr-version av ”The Man With the Bag”, snabba klipp och ett kläggigt mord på mindre än tre minuter. Tålamod, vad är det? Jag känner att jag framförallt stör mig på det här med de snabba klippen för det är ett sådant där knep som alltför många filmskapare tycks tro att de kan använda utan någon som helst tanke bakom. Funnes det en Filmmaking for dummies borde det på första sidan stå i åtminstone fetad Arial (36 punkter): SNABBA KLIPP ÄR INTE PER AUTOMATIK SPÄNNINGSHÖJANDE!

Själva filmningen och klippningen är alltså inte mycket att skryta med även om det aldrig blir direkt undermåligt. Det stora problemet ligger som så ofta istället på manus- och därmed också temponivå. Det finns inget av det långsamma uppbyggandet av en obehaglig stämning som gjorde originalet så bra. Vi har däremot fyra smetiga mord och en mördarpsykologiförklarande flashback innan det första telefonsamtalet.

Remaken försöker som synes också ge en bakgrund till originalets lika oroväckande som osammanhängande telefontjatter. Helt i onödan eftersom dess icke-förklaring inte var något man hakade upp sig på, utan snarare gjorde det hela ännu mer skrämmande. Själva morden är som sagt betydligt geggigare, men inte heller de mer skrämmande för den sakens skull. De blir bara mer…kladdiga. Originalets killer-o-vision var väl kanske inte det mest lyckade med den filmen, men istället för att ha modet att helt gå ifrån denna numera rätt ålderstigna berättarteknik trycker Black Christmas anno ’06 in ett par pliktskyldiga sekunder som varken gör till eller från.

Med tio potentiella mordoffer blir persongalleriet alldeles för stort om man jämför med de blott fem man behövde fokusera på förra gången. Pojkvänskaraktären Kyle ska väl vara någon slags motsvarighet till den instabile (men ack så känslige och artistiske) Peter men det föreligger aldrig någon större tveksamhet att han kommer att visa sig bli ett offer snarare än en förövare innan filmen är över. Varför man överhuvudtaget brytt sig om att introducera den extremt knepiga Eve blir aldrig klart. Och eftersom det första mordet äger rum redan innan vi ens vet om att Billy Lenz existerar finns redan från början misstanken om att han knappast agerar ensam.

Allt detta (och då har jag inte ens börjat gå in på den rena ologiken: varför man exempelvis inte ser till att sätta Billy i isoleringscell om han nu försöker rymma varje jul?) gör sammantaget att remaken av den svarta julen är av den karaktären där det känns som om nästan alla inblandade närmade sig jobbet med en attityd av ”Jamen, okej då…” Man gör en standardprodukt, inte för att den behövs eller för att man vill, utan för att man förhoppningsvis kan klämma ut ett par dollars av en minimal insats.

Det verkar för ovanlighetens skull bara vara Fiffi som gått på samma remake-nit som jag. Filmitch — vi saknar dig!

Annonser