Publicerad i Västerbottens Kuriren i mars 1996

Watergateskandalen torde vara en av de största politiska händelserna i vår tid. När Oliver Stones Nixon tar sin början är kuppen precis på väg att planeras och alla vet vi ju hur det gick. Men vilka händelser ledde fram till denna skandal? Vilka var skyldiga och varför?

Det är Watergate-avslöjandena och efterföljande rabalder vilka går som en röd tråd genom Nixon. Hans uppväxt och tidigare presidentperiod visas genom ett antal tillbakablickar. Vi får veta att han växte upp i ett strängt religiöst och synnerligen fattigt hem där modern var ledstjärnan och lärde unge Richard att en lögn var den fulaste synd man kunde begå. Två bröders död gjorde att familjen hade råd att låta honom läsa juridik, om än vid ett mindre universitet, något som han alltid skämdes för.

Jag skulle vilja påstå att Nixon är en extremt amerikansk film. Den rör sig bland händelser som troligen är synnerligen familjära för den vanlige amerikanen men som känns något främmande för oss andra. Personligen tror jag att ett par högskolepoäng i amerikansk nutidshistoria skulle förhöja förståelsen av Nixon avsevärt. Som det är nu är det mest en ganska förvirrande samling av händelser och människor som man inte direkt kan relatera till. Filmen bidrar inte till någon större förståelse av vare sig det historiska förloppet eller Nixon som person.

Dessutom har Stone dragit tekniken från Natural Born Killers ytterligare två snäpp med ett mindre lyckat resultat. Det hela resulterar i ett ganska obegripligt symbolspråk och, som jag i alla fall uppfattar det, meningslösa bilder som inte har någon koppling till handlingen.

Men ett skall erkännas: Anthony Hopkins är magnifik i rollen som den ständigt osäkre presidenten vilken aldrig kunde komma över att han bara var en handlar-grabb från Whittier.

Omdöme 2011:
Jag tyckte det var lite kul att plocka upp gammrecensionen eftersom det inte var så värst länge sedan Pladd skrev om både den här och Frost/Nixon och det då uppstod en liten diskussion kring vilken av de två som var den bästa Nixon-filmen.

Jag vidmakthåller att jag hade ett betydligt större utbyte av den senare filmen och vad jag kan minnas var Frank Langella en minst lika bra Nixon som Anthony. Å andra sidan har jag faktiskt inte sett om den här sedan det begav sig så minnet kan mycket väl vara en smula luddigt. I vilket fall som helst kan det ju konstateras att Nixon är en person som röner ett visst intresse, vilket kanske inte är så konstigt när allt kommer omkring.

Annonser