Color of Night (1994)

En kvinna sitter framför en spegel och målar läpparna. Hon går runt i rummet och tycks leta efter något, allt mer upprörd. Hon sätter sig igen framför spegeln och målar på ännu mer läppstift och nu vet vi: hon är Galen, för inget säger knäppgök som att måla på för mycket läppstift. Klipp. Nu är hon i sin psykologs kontor och i ett anfall av bottenlöst självförakt kastar hon sig ut genom fönstret. Det är långt till marken. Klipp. Psykologen David Capa kan inte komma över sina skuldkänslor över patientens självmord och bestämmer sig för att starta på ny kula i L.A.

Hela den här sekvensen hade man lika gärna kunnat hoppa över, för David berättar om den i olika sammanhang. Enda anledningen till dess existensberättigande i Color of Night är för att befästa Davids ärr efter en traumatisk händelse. Men medan den här typen av förhistorier ofta renderar huvudpersonen en allvarlig kroppslig skada, kanske till och med gör honom rullstolsburen, går David iväg från sin hemska upplevelse helt…färgblind. Åsynen av den stackars kvinnans skalle som en mogen melon mot trottoaren gör David oförmögen att uppfatta rött. Poor David…

När Color of Night kom pratades det om den av två orsaker: att det var den sämsta film Bruce Willis gjort sedan Hudson Hawk (och det vill inte säga lite) och att det var en erotisk thriller. Ingen av dessa orsaker utgör väl egentligen någon anledning att se eländet och så här i efterhand är jag mest tacksam över att jag i alla fall aldrig slängde ut pengar på en biobiljett.

Det är väl lika bra att få sexet ur vägen på en gång. Ja, det finns där, det är (nästan) full frontal och det är totalt omotiverat vad handlingen beträffar. Hettan mellan Willis och Jane March ligger på Arktisnivå och därför är det enda man kan tänka på när de rullar runt som ålar i swimmingpoolen att Willis fortfarande har på sig sockar och sneakers. Vi får oss till livs dryga tre minuter av varan i i princip oavbruten följd (ett kort, fullkomligt obegripligt, avbrott där March serverar mat spritt språngandes ligger någonstans mitt i) och det är ganska precis 2 minuter och 59 sekunder för mycket.

Men vore onödigt utdragna sexscener det enda problem Color of Night dras med skulle det väl inte vara så farligt. Handlingen som sådan kunde vara sämre, det är nästan en klassisk mordhistoria som startar med ett specifikt mordoffer (psykolog) och ett mindre antal potentiella gärningsmän (hans måndagsgruppsterapideltagare) med allt vad det innebär av paranoia och misstankar. I vanliga fall brukar ju lösningen på sådana vara typ Överste Senap i biblioteket med blyröret, här har vi snarare Konstnärs-Casey i den övergivna fabriken med S&M-utrustningen.

Däremot känns det som om detta skulle vara någon slags experimentfilm där man testar om det funkar att ersätta skådisar med mannekängdockor. Alla är extremt stela, till och med veteraner som Brad Dourif och Lance Henricksen, och trots att de enligt manus talar med varandra är det som om de alla är med i sin egen lilla film, helt utan koppling till varandra. Inte heller underlättas denna känsla av att alla kvinnor genomgående är sminkade som dockor, centimeterlager med puder och knallröda läppar.

När Willis säger att han förstår att gruppmedlemmarna känner sig tveksamma inför att splittras, eftersom de delar saker med varandra som de inte skulle dela med någon annan, blir detta rent skrattretande eftersom de som sagt framstår som fullkomligt renons på någon som helst mänsklig kontakt eller relation med varandra.

Trovärdigheten i det psykologiska arbetet blir knappast bättre av att Willis dessutom åker hem till var och en av för att fråga ut dem om de andra medlemmarna i gruppen. Det är möjligt att jag har för höga tankar om psykologers yrkesetik, men jag tror inte att det ingår i standardmetoderna att få personer i gruppterapi att skvallra om andra gruppmedlemmar.

Också musiken lägger sig liksom ovanpå och stör nästan mer än den tillför. Introt består av 80-talssaxofon, för det är signaturinstrumentet för erotiska thrillers. Sedan fortsätter det att framstå som om Color of Night istället vore gjord 1984, med slingor påminnande om Labyrinth och The Princess Bride (särskilt “The Cliffs of Insanity”) blandat med bombastisk orkestermusik och sirapsaktiga stråkar som visar hur tjääääära Willis och March är.

Nej, det är väl bara att vara glad för Bruce Willis skull som efter det här bottennappet återhämtade sig bara ett år senare med Die Hard:With a Vengeance och Twelve Monkeys. För Jane March återstod istället filmer som Provocateur och Trazan and the Lost City, vilka enligt IMDb:s user ratings inte är mycket att yvas över.