Becky Sharp är inte så mycket en socitetsklättrare som hon är en bergsbestigare. Så väljer i alla fall en av alla de njugga kvinnor som stöter på henne att karaktärisera den minst sagt egensinniga Becky. Den föräldralösa flickan lämnar med största glädje Miss Pinkertons flickakademi för att bli guvernant hos Sir Pitt Crawley. Fint som snus tycker Becky.

Men väl på plats i herrgården Queens Crawley är det rätt slitet, skitigt och tajt med pengar. Så när Sir Pitts betydligt rikare syster fattar tycke för Beckys vanvördiga men uppriktiga attityd dröjer det inte länge förrän den unga kvinnan är installerad i London och på väg att klänga sig några pinnhål uppåt i den sociala hierarkin.

Men antingen är hon ännu inte tillräckligt taktisk eller också låter hon sitt hjärta ta över en gång för mycket för när det visar sig att hon gift sig med Sir Pitts son och systerns favoritbrorson Rawdon, blir hon omedelbart visad på dörren. Ett tag lever de i sus och dus innan det är dags för Rawdon att göra sin soldatplikt i Napoleonkrigen. Stationerade i Bryssel finns också Amelia Sedley, en gammal kär vän till Becky, och hennes make George Osborne.

Amelia avgudar George på gränsen till idioti, något som blir tydligt när han samma kväll som hela armén ska marschera mot fienden förslår att han och Becky borde kunna hitta på något kul istället för att spendera sina sista timmar med sin gravida hustru. Eftersom George dör på slagfältet finns det därefter inget som skulle kunna rucka på Amelias idoldyrkan av sin före detta make. Att Georges trogne vapendragare William Dobbin är hals över huvud förälskad i Amelia märker hon inte det minsta av.

När kriget är över fortsätter Becky med Rawdon i släptåg att äntra den sociala stegen men det gå väl sådär. Det tenderar ju att göra det när man levt på kredit så pass länge att kreditorerna börjar banka på dörren. Den här gången är det Markisen av Steyne som kliver in som en räddande ängel, men det ska snart visa sig att han är en ängel som förväntar sig sina pengar tillbaka på ett eller annat sätt. Med ränta.

Förutom de absolut sista minutrarna följer denna filmversion som synes William Makepeace Thackerays bok förhållandevis troget, både på gott och ont. Jag gillar att manuset ger Becky och Rawdons förhållande mer liv än man fick känsla av i boken, samtidigt som Amelia i mångt och mycket framstår som det trista mähä jag upplevde henne som.

Å andra sidan lider Mira Nairs film av samma problem som drabbar många klassiska adaptioner – det är rikliga och fantastiska kostymer, noggrant och kärleksfullt återskapade historiska miljöer samt en uppsjö av statister men engagemanget saknas. Till viss del tror jag det beror på att mycket av förlagans styrka låg i språket, men det var inte ett språk som primärt uttrycktes i varken plot eller dialoger och därför har tyvärr stora delar av humorn och bitskheten försvunnit här.

Dessutom smärtar det mig att konstatera att Reese Witherspoon inte helt och fullt fyller Miss Sharps skor. Hon klarar sig riktigt hyfsat och har även tidigare visat att hon klarar en attityd som är lika spetsig som hennes haka, men det saknas djup. I övrigt sköter sig en stor portion av den brittiska skådespelareliten (Eileen Atkins, Jim Broadbent, Gabriel Byrne, Rhys Ifans, Jonathan Rhys-Meyers, Bob Hoskins) ok men några storverk är det knappast tal om, vilket till viss del får skyllas på att många av dem inte får tillräckligt med tid att bygga upp några matiga karaktärer. Romola Garai gör så gott hon kan som Amelia, men är alldeles för lik Drew Barrymore för att funka i denna period piece. Och hejsan hoppsan, har vi inte också en ung (yngre?), gänglig och föga igenkännlig Robert Pattinson i rollen som Becky och Rawdon Crawleys son?

Ett ambitiöst och kompetent projekt som tyvärr inte når ända fram.

Annonser